Dan före dan

Skrivet 23:e december, morgon på torpet. (Samma morgon gick vårt trådlösa nätverk på julledighet, så den uppmärksamme kan notera att inlägget inte är postat dan före dan, utan dan efter...)

Vi har gått upp tidigt trots att vi inte behöver, för att slippa stressa. Vi ska äta lunch hos min mormor och morfar klockan 12 och känner jag oss rätt så kommer vi få bråttom vid 10.30 hur tidigt vi än gått upp. Men då har vi i alla fall haft en lugn morgon fram till dess.

Sambon funderar dock på att ställa in julen. Hens röda kalsonger, som hen bara använder på jul, ligger i smutsen. Katastrof. Men inte visste jag att det var ett par heliga julekalsonger. Det var nån vecka sen, när jag en morgon upptäckte att jag inte hade några rena underkläder. De där röda passade hyfsat och alternativen var inte alls lika hyfsade, så... Oturligt nog är min sambo något av en traditionsfascist och tanken att fira jul i några andra kalsonger än de röda, tycks vara en svårsmält nyordning.

Appropå nyordning så håller jag på och implementerar ett nytt ord i mitt vokabulär. Det är en ny bekantskap som har introducerat det. Eller snarare användningen av det, för själva ordet har jag hört förut, men nybekantingen är den första jag mött som faktiskt använder det fullt ut. Ordet är "hen" och ersätter "hon" och "han". Ett genusneutralt pronomen, alltså. Ett neutrum på sätt och vis, för benämning av människor, men utan den känsla av objekt orden "den" och "det" inger. Jag gillar tanken, men själva ordet ligger obekvämt i munnen, än så länge. Jag börjar med att använda det i skrift, för att se om det så småningom vill flytta in i mitt tal.

Jag känner igen obekvämligheten från första gången vi klädde sonen i en rosa tröja. Kan man göra så? Det ser lite konstigt ut... Det känns som ett begynnande skavsår nån stans i bakhuvudet. Men - nej! Så fasen heller att jag tänker kapitulera så lätt inför såna kulturellt inpräntade dumheter. Nu blir det rosa tröja och så får det vara bra med den saken!

Och bara nån vecka senare hade skavsåret läkt. Det såg inte alls konstigt ut och jag kunde inte längre minnas: Vad var det egentligen som tog emot så med en rosa tröja?

Det har ljusnat ute. Jag har druckit kaffe och lagt över nio avsnitt av P3 dokumentär i min Mp3-spelare. Fick dem av en kollega för flera veckor sen, men det var först igår jag tog mig tid att börja lyssna. Och nu är jag fast. Tänkte att de kan bli ett bra sällskap när våra stojande, stimmande, julfirande släktingar blir lite för mycket av det goda och jag behöver dra mig undan till någon tyst vrå och ctlr+alt+delet:a mig en stund.

Nu är det dags att sparka igång den här Cirque de Årlig Tradition.

God Jul!

Pysselmania

Idag har vi firat terminens sista skoldag med att pyssla hela dagen. Varje elev fick redan i förra veckan fylla i ett "utseende-formulär" med frågor om hårfärg, saker man ofta ses bära omkring på, vanligaste ansiktsuttryck, osv.

Imorse fick var och en tillbaka sitt papper, samt ett uppdukat smörgåsbord av piprensare, tygstuvar, lim, pärlor, träkulor och sånt jox. Uppdraget för dagen har sedan varit att göra ett självporträtt, med så många detaljer som möjligt från det de skrev förra veckan om sig själva.

Vi har haft galet roligt! Skrattat åt varandras knäppa idéer, försökt klura ut bästa sättet att göra ett par jeans i storlek tvåochenhalv, byggt pyttemobiltelefoner av glasspinnar och så har vi hunnit äta några pepparkakor också. Slutligen limmades skimrande vingar på varje litet självporträtt. För de är små änglar, varenda en av de där bullrande, diskuterande, slamrande, fnittrande, blyga, osäkra, kaxiga femtonåringarna.

Fick läsa upp ett brev för klassen också, som nyligen damp ned i brevlådan. Det kom från en föreläsare som var och höll i en temadag om kärlek, hat och förlåtelse hos oss för en månad sen.

Han skrev: Det finns hopp om framtiden med ungdomar som ni.

Och jag kan bara hålla med. Om och om igen:

Dagens ungdom.

I love them!

Godnatt!/

Emerentia (längst till vänster i mittenraden, klicka på bilden om du vill se den större)

Geggamoja

Så här års är det lite moment 22 på torpet.
Å ena sidan är det tacksamt med milda vintrar när man bor i ett hus som klär bäst i sommardräkt. Det drar ordentligt från fönster och golv på oss, där vi sitter i kökssoffan och kivas om vems tur det är att sitta närmast murstocken. (Som till skillnad från golven kan
bli riktigt varm och mysig efter nån timmes eldande i spisen.)

De lokala handlarna gör stora pengar på vår värmeljuskonsumtion, för att inte tala om elbolagen som skrattar hela vägen till banken över de där naiva stackarna som eldar för kråkorna nånstans strax norr om Åkersberga.
Så på det viset är det ju bara bra om det är lite plusgrader ute.

Men å andra sidan...

Å andra sidan ligger huset i en sluttning strax nedanför en höjd. Och vi har en gång för alla konstaterat att det som inte blev julesnö i plusgraderna, det föll ned från himlen ändå. Som juleregn. Oändliga mängder, vad det verkar. Och varenda nedfallen droppe tycks vilja ta vägen över just vår tomt, på sin väg ut mot havet.

Följdaktligen: Gegga. Överallt! Vägen upp från parkeringen är sedan veckor tillbaka obrukbar. Vi tar större och större omvägar upp i skogskanten för att ta oss till och från huset. Lite smuts är ju ingen fara, det är inte det. Gummistövlar hör till grundutrustningen här. Men det här är inte vanlig gegga vi snackar om. Det är levälling from hell! Den har ingen fast punkt; man glider, halkar, kanar, faller omkull. Den breder ut sig som en levande organism och förtär allt i sin väg. Framförallt äter den gräsmatta, men häromdagen höll den faktiskt på att sluka vår son.

Husägaren före oss - min farfar - var på många sätt en klok man.
1) Han brukade torpet som sommarställe och stängde till det över vintern. (Inget snilledrag kanske, mer normalbegåvning. Till skillnad från nuvarande torpare...)
2) Han la ut trädgårdsplattor av betong framför ytterdörren, lite sådär utifall-att. Det är en försyn vi tyst tackat honom för många gånger, när vi hoppat mellan betongplattorna som vore de isflak i ett kallt hav.

Men solen har fläckar och så även farfar. Visserligen löper ett djupt och fint dike längs hela vägen. Problemet är att farfar grävde diket på fel sida, i förhållande till marklutningen. Allt vatten som ska ned i diket måste alltså först rinna över vägen. Den lilla detaljen tänkte nog inte farfar på, han var ju som sagt inte här den årstid då det är som mest nederbörd. Men vi märker.

Bland annat märker vi hur betongplattorna framför ytterdörren sakta sjunker i dyn. Nu får det bara plats en halv fot på varje platta och mycket snart kanske bara en tåspets.

Tack och lov står själva huset direkt på berggrund, för fortsätter det såhär, så lär vi vakna på annandagen för att upptäcka att vi bor på en ö.

Jag vill

Jag vill lite för mycket ibland.

Vill bygga hus, skaffa hund, skaffa examen.

Vill inspirera, fostra, lyssna, få att förstå.

Vill strukturera, aktivera, organisera, dokumentera, utvärdera.

Utveckla. Inveckla.

Ta till nya höjder.

Tas till nya djup.

Och så ibland ha tid att göra ingenting. Ha ro att vara i ingenting.

En gång för alla har jag konstaterat att jag inte kommer hinna, om jag så lever tills jag är hundratvå. Inte en chans. Men en bra dag gör det mig inget. Det får vara så. Sikta mot stjärnorna och nå grantopparna. Det är OK.

Skillnaden på en bra och en dålig dag är inte om jag får mycket eller lite gjort. Skillnaden är hur väl jag lyckas acceptera.
Dålig dag: Skuldkänslor och ältande. Jag borde, måste, skulle ha gjort...
Bra dag: Klappa mig själv på ryggen och säga att det räckte så. Det var långt ifrån allt, men det var bra nog.

Just idag tar jag paus från allt det där jag vill. Låter frukostkaffet kallna i koppen, medan jag lyssnar - utan att höra - på radions P1. Ekonyheternas förklaring av läget i en värld som jag just idag har tagit ledigt ifrån.

Det känns som en bra dag. Känns som att jag kommer klara att låta den passera som den vill, bli vad den blir, och ändå sova gott inatt.

Min son och hans sjätte sinne

I morse på bussen. Sonen 5 år tittar ut genom bussfönstret. Jag går igenom dagens att-göra-lista i huvudet och bannar mig själv för att jag glömde mobiltelefonen hemma.

Plötsligt säger han: "Vet du, om man ska rita nån dum figur, så kan man ta rött, för rött är en dum färg..."

Jag kommenterar att, jo, man får ju ofta en känsla av en färg. Frågar om han har nån annan färg som han får någon känsla av?

"Ja, grönt. Grönt är en glad färg!"

Jag frågar vad han tycker om blå?

"Den är... tuff. Vad tycker du mamma?"

Jag säger att jag nog tycker att blå är lite sorgsen, fast lugn också. Sen blir det tyst igen. Jag återgår till att-göra-listan. Sonen funderar tydligen vidare på det där med färger, för efter några minuter hörs från fönsterplatsen:

"Röster har ju färger också."

"Jaså? Det har jag inte tänkt på... Hur då menar du?"

"Jo, för att pappa, han har ju en blå röst och det har jag också. Och din röst, den är ju rosa."

Han säger det med en matter-of-fact ton som inte uppmanar till några ifrågasättanden. Fiskar bor i vattnet, kor äter gräs, röster har färger. Det är ju fullkomligt glasklart. Nu blir jag nyfiken och lämnar dagens måste-planering och övergår till att försöka råda bot på min uppenbara kunskapsbrist på området. Jag frågar om olika personers röstfärger och sonen svarar snabbt och lätt. Det visar sig att storasysters röst är rosa, som min. Fröken har en vit röst och det har också en klasskompis, farbror M och faster V. En annan kompis har blå som pappa, men farmors är mera ljusblå. Mormor ber han att få återkomma om, för den är lite svår att definiera i färg tydligen. Farfar kan stoltsera med att vara den ende i bekantskapskretsen som har en beige röst.

Jag undrar hur han kan veta vilken röst som har vilken färg?

"Jomen det är ju för att de väger olika! Blå väger såhär (han visar med handen i midjehöjd, som om han höll i en boll), men vit, den är såhär (handen åker upp ovanför huvudet)."

Jaha... OK. Jag kommer på att jag aldrig frågade om elevassistentens röst. Vad har hon för färg? Sonen skiner upp:

"Hon har lila! Och den... den är såhääääär tung!" Och så visar han med handen nere vid foten. Han trillar nästan av bussätet, så tung är den.

Och nu börjar jag fatta, för den kvinnan har verkligen en lila röst. Med tyngd i.

Vi pratar lite om att de flesta nog bara tänker på att röster har ett ljud, men inte att de har färg och väger olika. Det tycker sonen är lite märkligt, något så uppenbart liksom... Men samtidigt är han lite stolt över att vara en som har tänkt på det.

Väl framme i skolan upplyser han även fröken (hon med den vita rösten) och hon, som är ett under av öppenhet inför alla barnens påfund och idéer sätter sig på huk och lyssnar intresserat. Jag vinkar hejdå, men sonen är för upptagen med sitt förklarande för att hinna med någon kram.

När jag kommer och hämtar honom på eftermiddagen drar han med mig in till sin teckningslåda och visar en bild han jobbat på under dagen. Där är blå cirklar, vita moln och en lila triangel. För under dagen har han kommit på att röster (förutom färg grundat på vikt) även har former.

Såklart.

Så lite man vet och sån tur att man har en femåring som kan lära en!

Ord

Jag startade den här bloggen för att jag är så förtjust i ord.

Jag tycker om att vända och vrida på dem. Plocka i högen för att hitta ett med precis rätt nyans. Smaka på det. Sätta in det i en mening. Byta ut det, backa några steg, kisa lätt och titta från lite avstånd. Passade det...? Eller kanske det här istället? En synonym. Prova igen. Nä, det första passade bättre.

Måla med ord. Få syn på mina tankar med ord. Sortera bland intryck med ord. Avslöja nakna kejsare, luftslott och hjärnspöken med ord.

En del tycker att det är trams. Och visst, lite tramsigt är det ju. En tomat är en tomat oavsett om den är röd, gulröd, karmosinröd eller för all del grön med en orange solfläck mitt på. En tomat. Men jag tycker på nåt sätt att tomaten blir trevligare att ha att göra med när den får en ord-dräkt och blir något mer än bara en tomat. Ord-trams, visst, men jag är trygg i det. Andra samlar på nummerplåts-nummer eller fågelskådar i ett myggigt träsk. Nåt trams ska man ju ha att begripa sin värld genom.

Mest gillar jag ord för att de har en sån enastående förmåga att lyfta upp mig, bort från asfalt och vattenpölar, från busstider, disk och tandborstning. Till en annan dimension. Till den där sagan som mitt liv är (precis som alla andras) alldeles här där jag står, fast lite längre upp i luften och lite längre in mot mitten. Där kämpar modiga människor mot drakar - och vinner! Där kan tankar och känslor ta fysisk gestalt och färdas genom tid och rum. Där sker mirakel mest hela tiden och där kan kärlek aldrig dö. För precis så är det, på riktigt, om man vågar se lite annat än det som är mitt framför näsan.

Som idag på lunchen, när sagan försiktigt la en hand på min axel i form av ett SMS. Tre ord. En liten del av sagan som är mitt liv:

"Hej söstra mi."

Jag har haft dem i fickan hela dagen, de där tre orden. I fickan och i själen och jag har varit mitt i sagan och det är så fantastiskt att någon lät mig hitta dit just idag, för det har varit så mycket asfalt och busstider och sånt på sistone, så det behövdes verkligen. Senare på eftermiddagen mötte jag en drake, men det var ingen fara för jag hade mitt svärd och min sköld och draken kände det nog på sig, för han kröp tillbaka in i sin håla och höll sig undan resten av dagen.

Och nu: REKLAM!

(Jag har varken tid eller inspiration för något långt inlägg, så nu blir det reklampaus!)

Kolla in Creative Company: http://www.cchobby.se/

Skitbilligt, jätteroligt och huuuur mycket som helst för folk som liksom jag lider/njuter av tvångsmässigt pysselsyndrom. De har inte allt; hardcore-hantverkaren saknar både verktyg och material, men för köksbords-slöjdaren finns det mesta. Oslagbara leveranstider (2-3 arbetsdagar, vilket de inte bara lovar, utan dessutom håller). Hemsidan är lite rörig kan jag tycka, åtminstone om man jämför med t.ex slöjd-detaljer, men det är smällar man får ta.

Har köpt byggsatser (bilden) i födelsedagspresent till sonen som jag kommer ha minst lika mycket nöje av som han! Till jobbet decoupage-papper med da Vinci-motiv, 2000 glasspinnar till modellbygge, lack med silverglitter och en massa annat som man vill låsa in sig och hantverksfrossa tillsammans med i några dygn.

Låtsas-hantverket scrapbooking vägrar jag av princip att befatta mig med, men är man lagd åt det hållet, så är Creative Company förmodligen rena eldoradot.

Halleluja. Amen.

Jag vet inte vad jag ska sätta för rubrik på det här konstiga inlägget.

Jag har skickat en massa mail den här veckan. Idag, när jag skickade det femtielfte så insåg jag att jag lagt mig till med en typ av... vi kan kalla dem Marina Metaforer.
Jag har i var och varannan mening använt mig av utryck som:

* Välkommen ombord
* Det ser ut som att vi kan få den här skutan att segla tillslut
och
* Dags att kasta loss

Jag gillar som regel liknelser och bildliga uttryck, men nu har det gått överstyr! (Eller kanske skulle jag vara rolig nu och skriva "överbord"...?) Jag vill inte riktigt gå med på att de där pilsnerfilmskäcka orden kommer från mig. Men det gör de ju bevisligen.

Följande är min amatörpsykologiska analys av mitt nyupptäckta kapten Haddock-alter ego:

Antingen a) Jag är en tönt som inte vill erkänna det,
eller b) Jag är inte riktigt mig själv för tillfället.

Jag vill gärna luta åt det senare, men sanningen ligger nog åtminstone någonstans mittemellan. Alltså: c) Jag är en tönt som oftast döljer det ganska väl, men jag har haft lite för mycket i huvudet för att hinna låtsas att jag är sådär lagom coolt avspänd med den nonchalanta torra humor som jag tycker är så rolig hos andra, men sällan själv lyckas ro iland (nu gjorde jag det IGEN!).

Så är det nog. Det har varit hela havet stormar (Aaaarrggh, jag kan inte sluta!) både på jobbet och med familje-logistiken den senaste veckan och i mina försök att hålla humöret uppe har jag gått och blivit självaste Edvard Persson.

Inte ens ett vettigt blogginlägg lyckades jag få ihop till.

Skepp ohoj!

Söndag i skogen

Vi packar ryggsäcken med grillkorv, toarulle, tändstickor, termos, varmtröja.

En stor korg var till mamman och morfarn, en liten var till barnen.

Mer än så behövs inte för att blåsa jobbstresstankar och vi-borde-städa-moralen all världens väg. Det finns ingenting man borde eller måste. Man bara går där med nedböjt huvud och spanar i mossan. Pratar om ditten och datten, eller är tyst. Som det faller sig. Då och då:

"Hur går det, hittar du nåt?"

"Mamma, kan man äta den här?"

"Men den här då? Är det en Karljohan?"

"Morfar, får jag bära den där i min korg?"

När benen är trötta slår vi oss ned i vitmossan nånstans. Gör upp en liten eld. Grillar korv och dricker svalnat kaffe i plastkåsa. Den sista kalla kaffeskvätten häller vi på glöden innan vi lägger tillbaka mosstuvan, gömmer våra spår.

Kollar kartan. Hittar grusvägen som leder tillbaka mot bilen. Enas om att gå i skogen bredvid vägen. Det lönar sig. Korgarna blir nästan fulla.

Lagom till eftermiddagsfikat är vi hemma i trädgårdssoffan igen. Rensar dagens skörd i sensommarsolen. Och så ännu en kopp svalnat kaffe, med kanelgifflar som vi köpt nere på macken.

Inte någon rolig dag.

En och samma sång har letat sig upp från långt nere i magen hela dagen idag. Jag är inte ens medveten om att jag går och nynnar på den, förrän någon råkar ställa sig nära och jag kommer på att jag låter. "Mmm, hm, hmmm..."

"She hangs her head and cries in my shirt.
She must be hurt really badly
tell me what´s making her sadly?
Lisa, Lisa, sad Lisa, Lisa"

En ganska fånig liten sång. Enformig och med kanske inte helt korrekt engelska. Min pappa brukade sjunga den när jag var liten, mest för att den var lätt att spela på gitarren tror jag.

Och så dök den upp nu, som soundtrack till min dag.

Ingen har hängt med sitt huvud och gråtit mot min tröja, men kanske borde han ha gjort det. Innan han krashade. Istället blev det nu ett kort telefonsamtal, en liten tunn röst i andra änden som med gråtorra ord talade om en själ som tagit time-out och en ork som flög sin kos.

Minne: Jag är sisådär sex år gammal och sover över hos mormor och morfar. När jag ska åka hem säger mormor att hon skulle vilja ha mig där jämt. "Jag skulle kunna stoppa dig i en tändsticksask med rosa bomull och ha i fickan..."

Det där dök också upp idag. Som bild till mitt soundtrack. Jag kunde stoppa honom i en ask med rosa bomull och ha i fickan. Nynna "Lisa, Lisa, sad Lisa, Lisa". Tills orken kommer tillbaka.

Men det går ju inte.

Ring skolklocka, ring...

Enligt kristen tideräkning börjar det nya året natten mellan 31:a december och 1:a januari. För landets lärare är det däremot nu i augusti som det verkliga nyåret inträffar.

Vi firar inte med fyrerkerier, vi klär oss inte i långklänning och smoking, vi sköljer inte ned någon hummer med champagne.

Vi går till Akademibokhandeln. Vi möts där framför hyllan med fickkalendrar, filofaxblad och pennfodral. Nickar kort åt varandra, byter några artiga fraser om hur sommaren har varit. Möjligen jämför vi val av kalender. "Jaha, Moleskin, är den bra? Mmmm, det är ju bra med A5-format. Själv gillar jag den här med förtryckta närvarolistor..."

Sedan lämnar vi varandra ifred, avstår att samtala någon längre stund. Det är trots allt några sommarlovsdagar kvar och vi respekterar varandras behov av att inte riktigt ännu kapitulera inför läsårsstarten.

Så åker vi hem. Gräver fram filofaxen som legat längst in i garderoben sedan i juni. Plockar ut gamla kalenderblad. Sätter in nya. Sorterar bland klasslistor, veckoplaneringar och minnesanteckningar. Öppnar sommarmailet från rektor, skriver in tiderna för uppstartsveckan på första uppslaget i den ännu tomma kalendern; "konferens", "egen planeringstid", "upprop".

Så förbereder vi för det nya året. Motvilligt börjar vi längta efter att få sätta tänderna i kartongen från Skrivab med pennor, kollegieblock och flerfärgade post-it-lappar, som vi vet redan står och väntar i expeditionskorridoren. Alldeles på egen hand glider våra tankar mer och mer in i lektionsplaneringarnas, kursplanernas och betygskriteriernas värld. Lagom till sommarlovets sista helg har vi till och med kommit på hur roligt det ska bli att träffa eleverna igen. De där som var en decimeter kortare och kanske hade ljusare röst sist vi sågs.

På måndag börjar vi. Med färska nyårslöften och blanka almanacksblad. Kanske skulle jag ta på mig min lila långklänning med strass i alla fall...?

Die Mauer

Halt här får ingen passera...


Eller, jo. Om några veckor när vi lagt trädäcket framför muren och byggt en trappa uppför berget kan man nog passera, utan risk för benbrott.


Just för tillfället är det dock bara en mur. Fast "bara" förresten... Den lär överleva oss alla med god marginal. (Tills mina barnbarnsbarn i en fjärran framtid får för sig att riva den och bygga en glasfibervägg eller nåt annat modernt påfund istället. Då ska jag hemsöka dem i fasansfulla mardrömmar tills de ändrar sig *moahahah*)

Nåja, det här inlägget har inget vettigt att förmedla till varken nutiden eller eftervärlden. Det är bara ett ode till min egen förträfflighet. Eller för att vara exakt: till min, min brors, min sambos och vår kompis M:s förträfflighet. Det är nämligen vi som byggt muren. Det är också vi som lider svår träningsvärk (och svårt övermod) idag. Men det går väl över... Åtminstone till nästa nu-tar-vi-i-så-vi-kräks-projekt.


MVH
/Klubben För Inbördes Beundran

06:18

Det är en sån där sällsynt stund.

Alla sover. Till och med i hamsterburen är det stilla.

Bara jag, kaffekoppen och P1 på radion.
Tidig söndagsmorgon betyder andliga sånger på P1:

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en Faders hjärta,
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag."

Morgonsol och dimslöjor över åkern utanför.

Låter drömmarna från i natt spricka upp och spridas för vinden. Än är det ingen brådska med att ersätta dem med planer för dagen. Det kan få vara alldeles tomt ett tag.

Det är en sån där sällsynt stund när jag varken är förut eller sen, utan bara nu med min kaffekopp. Ett ögonblick i sänder.

Kärlek countryside-style

Vi bor i ett torp från mitten av artonhundratalet. Det har funnits i min släkt sedan dess, vi är femte generationen här. Vi är dock den första generationen som bosätter oss permanent i det som mina förfäder var förnuftiga nog att definiera som "sommarställe".

Den som nu vill bibehålla sin Bullerbybild av röda stugor, hallonland och barn i rutiga klänningar och äppelknyckarbyxor bör sluta läsa här.

Första vintern uthärdade vi med torrdass i skogsbrynet. Det var inte det minsta pittoreskt, det var bara kallt om rumpan, så under sommaren samma år satte vi upp en mellanvägg i den redan innan pyttelilla hallen och satte in en Separett.

För den som inte vet vad en Separett är, så kan jag lite kort förklara: Den ser litegrann ut som en vanlig toa, men man kissar i en mugg framtill och... det andra... hamnar i en svart plasttunna i bakre delen av toaletten. Till alltihop är kopplat en fläkt som gör att det inte luktar alls (utom vid elavbrott, men det är en annan otrevlig historia). I den främre muggen spär man på med lite vatten ur en kanna efter varje besök och så rinner det hela ut i det vanliga tvätt-vatten-avloppet. Den svarta tunnan byter man när den är full. Man sätter helt enkelt dit en tom tunna, sätter tättslutande lock på den förra och ställer den i nåt hörn av tomten för efter-kompostering. Så långt allt väl. Behändigt.

Det går åt ungefär en tunna i månaden och vi köpte tolv stycken. En gång per år måste vi således tömma alla tunnorna i en större kompostbehållare och sedan skura ur dem för att ha tomma tunnor för nästa år. (Det tar två år för... det... att bli jord, men då måste det stå i en luftad behållare, alltså inte under det tättslutande locket.) En gång per år. Jag behöver inte förstöra läsarens matlust och nattsömn med några ingående beskrivningar. Jag kan bara säga att det inte direkt luktar saft och kaka. Innebörden av "It´s dirty work but someone´s gotta do it" blir smärtsamt tydlig... Den värsta dagen på hela året.

Eftersom ingen av oss vill skura tunnor, så brukar vi lösa det på samma sätt som vi löser allt annat som ingen av oss vill göra: Vi spelar om det. Mindre konflikter löses med kortspel (Vem plockar undan i köket efter middagen - vändtia. Vem dammsuger hela huset - canasta.), men när det gäller allvarligare ting så tar vi fram vårt Mah Jong. När det är dags för den årliga Mah Jong-drabbingen om dasstunnorna är stämningen skyttegravs-seriös.

Men så idag: Sambon jobbar. Stackarn, mitt i sommaren. Medan jag får vara ledig och hemma i solen. Det är ju inte rättvist. Känner för att göra något han skulle bli riktigt glad av. Funderar på att laga en schysst middag och duka fint, men kommer på att han jobbar natt också. Kanske klippa gräsmattan...? Eller kanske...? Nä! Jo!

Jo, faktiskt: Beväpnad med vattenslang och klädnypa på näsan tar jag mig an årets skörd av onämnbara äckligheter.

Och när jag står där med tolv tömda tunnor i färd med att börja skura. För hand. Det är då det slår mig att detta är det yttersta beviset.

Man träffar kärleken. Man flyttar ihop. Tar gemensamma lån, lagar middag åt varandra. Skaffar barn tillsammans. Byter blöjor, säger "jag tar det, sov du" på natten när det är dags för vällingflaskan. Diskuterar val av förskola, planerar semestrar, klär julgran. Tillsammans. Av kärlek.

Men den dagen man frivilligt står med vattenslang och diskborste och handskurar de gemensamma dasstunnorna... "Livskamrat" - jo du, med råge!

Mina händer har abstinens

Jag byggde ett skåp som bröllopspresent till G&D.

Redan i januari var ritningarna klara och i februari började jag med stommen. Har haft det framme i slöjdsalen sedan dess. Låtit det växa fram under håltimmar och under ett och annat kvällspass, med P1 på radion som sällskap. Sakta har lister målats och monterats, lådfronter skurits till sin rätta form och gångjärn passats in och skruvats fast. Mina händer känner varje del av det där skåpet och jag bar det som om det varit en hundvalp genom säkerhetskontrollen på Arlanda för en och en halv vecka sedan. Lukten av oljefärg och balsamterpentin satt fortfarande i när jag packade upp det i London.

Överlämnade min följeslagare det senaste halvåret åt dess adoptivföräldrar: Bröllopsparet. Som såklart blev jätteglada. (Särskilt mycket gillade de lönnfacket på baksidan, där jag gömt ritningen och den anteckningsbok jag haft med sedan januari och antecknat i varje gång jag gjort något på skåpet.)

Så skildes våra vägar åt. Skåpet står där det ska, där det hela tiden varit menat att stå. Jag blir glad när jag tänker på det; att jag fick ge dem något jag lagt ned lite själ och hjärta i. En kort stund kan jag till och med tillåta mig att fantisera om hur det där skåpet så småningom får gå i arv till deras barnbarn. (Men inte för länge, det blir lite väl... ego.)

Jo, själva huvudet och hjärtat är nöjda. Upprymda till och med. Färdiga med det där skåpet! (Gudarna ska veta att vi haft våra duster och nån gång har jag till och med velat elda upp eländet.)

Men händerna... Mina händer känns tomma. De saknar den där nästan räta vinkeln som ställde till sånt problem när översta listen skulle monteras och det blev en glipa som de fick laga med träspackel. De saknar att blanda oljefärg med balsamterpentin och stryka på i tunna lager. De saknar att borra 2mm hål för tandpetartunna träplugg.

Jag saknar inte skåpet. Men mina händer gör det.

Jag behöver ett nytt hantverksprojekt! Och kanske har jag hittat ett.
Ett företag i USA - Gerstner - gör helt fantastiska men ohemult dyra verktygsväskor i ädelträ.

Lika bra att jag slänger ut länken om någon läsare till äventyrs skulle vara lika nördig som jag: http://www.gerstner.net/

En sån där lyxlåda har jag möjligen råd med om tjugo år, om jag börjar spara nu. Men man kunde ju bygga en själv...? (Och åtminstone halvera väntetiden.)

Ska sätta mig och skissa på en gång tror jag. För händernas skull.

Hemma

Igår vid middagstid satt vi långt nere i Londons bullriga, vinande, susande, skramlande tunnelbana.

Idag vid middagstid satt jag vid vårt oljade furubord och hörde inget annat än fåglarna utanför.

Kontraster, onekligen... Jag sov fram till lunch idag och har knappt fått ett vettigt handtag gjort på hela dagen. Att ställa om huvudet och själen (och öronen!) kräver sitt utrymme.

Det är ganska många som har ringt medan vi varit borta. Vi har ägnat dagen åt att prata i telefon. Pappa ville veta när vi ska hämta grus med hans kärra. En elev som undrar när vi ska ses och repa lite extra i musiksalen på jobbet. Mamma som bara vill veta hur vi haft det i största allmänhet. Vännerna som flyttat till långtbortistan som undrar om vi kan ses. Morbror som pratat in ett halvt meddelande på telefonsvararen och som jag inte fått tag på än, så vad han ville vet jag inte...

Det känns varmt med en blinkande telefonsvarare när man kommer hem. "Blink, blink - det är nån som vet att du finns."

Samtidigt är det något med telefonsamtal som gör mig svettig. Det är ett svårt sätt att kommunicera... Det är ingen monolog, som när man skriver brev och mail. Men det blir ingen fullt fungerande dialog heller. Jag blir liksom stressad av avsaknaden av ansiktsuttryck. Den där lilla fördröjningen mellan att jag säger något och den andre svarar blir ett tomrum som inte går att fylla med något annat än osäker väntan. Och på bråkdelen av en sekund, så hinner en filifjonka* som jag tänka rätt många tankar av typen "Nu tog hon säkert illa upp... Lät jag irriterad när jag sa så där? Är han kanske mitt i maten? Jag stör säkert."

Ingen särskilt charmig egenskap det där att förutsätta att man är fel och ivägen... Tack och lov har jag ett hyfsat välfungerande förnuft som kan hålla koll på mig och om inte ens det räcker så är min sambo ganska bra på att påpeka att "du, om de ringde, så kan det ju betyda att de faktiskt vill prata med dig, har du tänkt på det?"

Ja käre värld... Jag jobbar på det, men telefonsamtal kommer nog aldrig bli min favorit bland kommunikationskanaler.

Appropå svårigheter med mänsklig kommunikation, så fick jag en bok av vännerna i London. "The curios incident of the dog in the night-time" av Mark Haddon. Jaget i boken är femtonårige Christoper Boone, som har Aspergers syndrom. Ett kort utdrag:

"I find people confusing.
This is for two main reasons.
The first main reason is that people do a lot of talking without using any words. Siobhan says that if you raise an eyebrow it can mean lots of different things. It can mean 'I want to do sex with you' and it can also mean 'I think that what you just said was very stupid'."

Om man kan ha favorit-diagnoser så hamnar Aspergers högst upp på min topp-tio-lista. (Tätt följd av Downs syndrom.) Jag hoppas verkligen att vi aldrig hamnar så snett i genteknologin att såna "avvikelser" (i brist på bättre ord) försvinner. Vi skulle ha en mycket fattig och trist värld utan dem.

Ja, sånt där funderar jag på, medan fåglarna kvittrar och telefonsvararen blinkar och min själ ställer om sig till "hemma". Ganska trivsamt. Imorgon ska jag kanske packa upp alla våra väskor och påsar från Englands-veckan. Men bara kanske...



* Filifjonka: person med tendens att alltid tro att något hemskt är mycket nära förestående. Se Tove Janssons "Filifjonkan som trodde på katastrofer". Finns att läsa i novellsamlingen "Det osynliga barnet", vilken över huvud taget är en god investering för vem som helst som tycker att livet och människorna är intressanta företeelser.

London

Jag befinner mig i kvarterspubarnas, tunnelbanepolisernas och de smala tegelhusens hemstad; London.

Man kan inte skriva bokstaver med prickar over pa tangentborden har. Det ser lite skumt ut...

Imorgon gifter sig vannen G, min vapendragare sedan vi fortfarande hade mjolktanderna kvar. Jag ska vara brudtarna och har darfor tillbringat de senaste dagarna med att limma sidenband pa programblad, samt forsokt fa brudens mor att inte komma med goda (men for den redan stressade bruden nagot irriterande) forslag pa hur det ena eller andra skulle kunna goras annolunda om man hade en vecka till pa sig att ordna det...

At middag igar med jattestora svensk-irlandska slakten pa brudens sida, samt brudgummens engelska familj och barndomskamrater. Det ar fascinerande nar manniskor som annars aldrig traffas, plotsligt hamnar i samma rum med mycket och ingenting gemensamt. Jag gillade det pa nat vis. Gillade att sitta dar och se alla udda kombinationer av aunts and cousins and girlfriend-of-brother-of... Se dem forst blygt placera sig i nagot tryggt horn av valbekanta ansikten for att senare trevande leta sig ut i det okanda darborta pa andra sidan bordet. Det finns nagot trostande i att se manniskor av alla aldrar och modeller vara sa lika varandra nar allt kommer omkring.

Nu sitter jag i en tyst lagenhet och vantar pa en bil som ska hamta mig och femtioelva kassar med doftljus, servetter, konfetti och Gud-vet-allt. Vi ska till festlokalen och knyta rosetter, stalla ut bordsplaceringslappar och lite sant jox i nagra timmar. Sedan ar det bara att invanta morgondagen... G:s syster har utlovat champagne och inspelade avsnitt av Sex and the city medan vi vantar. Och det later ju som ett ganska trevligt upplagg!

Nagon tankvard slutklam pa det har inlagget kommer jag inte pa. Men jag har a andra sidan sommarlov, sa jag kan ju skylla pa att delar av huvudet har semester. Eller sa var det de dar tre glasen vin igar kvall...

Ah, well... Over and out.

Amor vincit omnia

Igår gjorde jag en resa bakåt i tiden. Till en plats som format mig till den jag är, bland människor som sett mig växa upp, som har utmanat mina rädslor, komplex och fördomar så många gånger att de nog genom åren sett mig ur de flesta av mina sämre vinklar. Några av dem har jag till och med sårat och gjort besviken. Några av dem har sårat mig. Och allt annat vore märkligt, för sådant är en del av livet. Och vi har delat liv.

Våra fötter har trampat samma stigar, vi känner igen samma dofter, minns samma solnedgångar över en daggvåt fotbollsplan. Våra tankar har landat på samma tegelgolv framför en ständigt föränderlig altartavla av himmel, hav och grönskande träd.

Igår var jag tillbaka där. Fick krama famnar jag saknat, minnas tillsammans, se ansikten som är samma som då, men lite annorlunda, några år äldre. Skrattade, dansade, pratade oss genom natten.

Också käraste vännen kom dit. Bror. Han som jag inte orkade med och med sorg fick lov att släppa greppet om då, för länge sedan. Hade hoppats men inte vågat tro att han skulle dyka upp. Hade bävat för att han skulle göra det.

Grät tillsammans på bryggan. Förundrades över hur lite, annat än tid, som försvunnit mellan oss. Samma, men med annat lugn och mer perspektiv. Ett "kapitel två" i en saga jag trott var över.

Han sjöng "There will come a day when there´ll be no pain, no heartbreaks, miseries or sorrows...", men jag tror inte det. Jag vill inte det.

Det är inte meningen att vi ska leva våra liv smärtfritt. Vi ska utmana varandras rädslor, komplex och fördomar. Smärtfria liv är innehållslösa, känslofattiga liv.

Det är meningen att vi ska älska varandra i nöd och lust.

Sex laxar i en laxask...

... eller i dagens version: tjugotre åttondeklassare i ett torp.

Närmare bestämt tjugotre regnvåta åttondeklassare (och två lärare) i vårt torp här hemma. Jag räknade ut att vi hade ungefär tre kvadratmeter var att röra oss på.

Varje ledig yta i huset fylldes med kortspelande, picknickande, babblande tonåringar. Några passade på att bygga med kaplastavar i barnens rum, andra smulade ned vår dubbelsäng med medhavda mackor och chilinötter. Några tjejer avhandlade något viktigt i viskande samtalston inne på toaletten.

Skratt. Leenden. De annars vanliga attityderna hade en del tappat någonstans på grusvägen från busshållplatsen. Det är nog lättare att släppa greppet om masker och ytor i en gungstol under ett snedtak, än i en lysrörsbelyst skolkorridor...

Och ute regnade det. Och regnade. Och regnade.

Jag stod i köket och hörde regnet på vårt tak blandas med rösterna från de där tjugotre som ska gå på sommarlov imorgon. Tjugotre människor med en fot bland kaplastavarna och en fot i vuxenheten. Stod där länge och bara lyssnade. Kärlek är inget överord att använda i sammanhanget.

Visserligen undrade en sur busschaufför på hemvägen om det var "ett dagis som klivit ombord!?". Men han hade nog en dålig dag, för den där virvelvinden som svepte genom vårt torp idag utan att lämna mer än några smulor i sängen och en leende lärare bakom sig var ett levande exempel på att "dagens ungdom" är en fin titel. Att vara deras lärare är en ynnest större än jag kan sätta ord på dagar som denna.

Kärlek är inget överord i sammanhanget. Det är själva kärnan.

Stor i det lilla, liten i det stora

Tog vägen genom skogen från dagis idag. Två barn som ränner före in i grönskan, en mamma några steg efter. Ingen brådska, vi har ändå missat tidiga bussen hem. Som vännen PM (mannen som inte vet vad bråttom är) sa häromdagen: "Du vet, det bästa med att vara försenad är att då kan man gå med luuugna steg. Man är ju ändå sen!"

Stannar till där mitt på stigen. Lyssnar på ljuden under skira lövtaket. Drar ett andetag mättat med blommor, grönska, jord, liv. När det inte finns mer plats i lungorna att fylla, då tar orden slut. Jag blir stum, lycklig och sorgsen på samma gång. Vill gråta och jubla, rusa rakt in i sommaren men samtidigt lägga mig ned och vara stilla mitt på stigen och smälta in i alltihop.

Ibland är det så överväldigande lätt att vara ett litet korn på den här planeten. Så överväldigande lätt att vara stor som hela världen. Lätt att vara så lycklig att man börjar gråta.

Vid stigens slut; två barn glatt väntande med utblommade maskrosbollar i varje hand. Blåsa maskrosbollar hela vägen hem. Lätta, lätta små fjun som seglar iväg högt ovanför våra huvuden för att landa i någons omsorgsfullt ansade rabatt och bli nya ogräs nästa säsong.

Svårare än så behöver det inte vara idag.

Sköna hem kommer aldrig göra reportage hemma hos oss.

Det finns en värld som kallas den verkliga.

I den världen har vi en grå hallmatta som är full av grus, skor och plastpåsar 350 dagar om året.

I köket trängs havregrynen med den tomma brödkorgen (sånär som på ett centimetertjockt lager smulor i botten) och billiga konserver från Willys. Alltihop on display, eftersom vi valde att sätta in öppna hyllor istället för skåp med luckor. Det blir mera lantlig touch då.

Under snedtaket på övervåningen ligger sambons kläder ovanpå CD-skivorna, eftersom vi inte riktigt har löst garderobsfrågan än. Ovanpå CD-skivorna är i och för sig en ganska bra plats, för då slipper vi få damm på vår närmast kulturminnesmärkta skivsamling. Vi lyssnar aldrig på dem; inte en enda skiva ligger i rätt fodral och dessutom var det ett tag sen någon i hushållet på allvar kände för att rocka loss i pyjamas till Guns´n Roses. (Den uppmärksamme läsaren kan här lägga ihop två och två och konstatera att vi inte köpt skivor sedan Dackefejden. Eller åtminstone inte sedan vi fick barn. Eller om det var sen vi fick internet...?)

I matrummet står vårt två meter långa handgjorda furubord från Järvsö, där vi dagligen klämmer ihop oss och vår middag på den lilla yta vid ena kortänden som inte är belamrad med papper-som-ska-sorteras, verktyg, leksaker och urvuxna barnkläder som väntar på att packas i lådor och ställas i förrådet.

Sista veckan har man fått sitta med benen i en mycket obekväm vinkel varje gång man går på toa, för högen med smutstvätt har vuxit sig så stor att den nu inte bara fyller tvättskåpets samtliga kubikcentimetrar, utan även har börjat inta större delen av golvet framför toaletten.

Men jag har en hemlighet...

Det där är inte den verkliga världen!

Den verkligt verkliga världen är denna: Jag ligger på knä och gräver i det kaos av rötter och hårt packad lerjord som snart ska vara förvandlad till en rabatt av sommarblomster i alla regnbågens färger. Tittar jag snett åt vänster så kan jag nästan se huset som vi ska bygga däruppe bakom hallonlandet så snart vi får banklån. Det är stort och rött och omgärdas av en grusplan åt väster och ett trädäck i söder. Vårt nuvarande hus är om-panelat och nymålat och rymmer både gästrum, verkstad och ett rum för sambons biodlar-grejer. Någonstans på tomten hör jag barnen leka och banne mig om inte den där bruna hunden som kanske heter Chewbacka håller mig sällskap här i mitt rabattgrävande... Nosar lite, viftar på svansen och undrar om vi inte ska gå på skogspromenad snart?

Den verkligt verkliga världen samsas med brödsmulorna och smutstvätten i nuet och vardagen. Kanske nån dag kommer de att vara ett och samma. Men antagligen kommer jag ha hittat nya önskeprojekt att dagdrömma om då. Jag hoppas det.

För det bästa med perfekta hem, där stilleben på hallbord aldrig är dammiga och de färska grönsakerna i skålen på köksön aldrig ruttnar, är ju att man kan drömma om dem. Det bästa med att aldrig vara färdig är att man har något kvar.

Sköna hem kommer aldrig göra reportage hemma hos mig. Men det behövs inte. Jag har redan ett helt bibliotek av inredningsidéer, planlösningar och färgsättningar inne i huvudet. Jag är mitt eget sköna hem.

Nu ska jag dammsuga hallmattan.

Det finns för få oduktiga människor.

Jag har hört det så många gånger att jag oreflekterat gjort det till en sanning: "Det finns för många duktiga flickor!"

Man ska inte vara en duktig flicka. Då är man lurad, utnyttjad och fast i kvinnofällan.

Och det kan för all del stämma att många "duktiga flickor" är det. Lurade och utnyttjade. Av de oduktiga. De som inte orkar anstränga sig, när det finns så duktiga flickor som kan göra jobbet åt dem...

Men hur i hela himmelens namn kan det ha blivit upp till de duktiga flickorna att lösa även det problemet, genom att bli mindre duktiga!?
Vilket ljushuvud var det som kom på att "Hej, vi gör så här: Om ALLA blir lite mer skitstövelaktiga, så blir det rättvist!"
Om de duktiga flickorna lär sig säga "NEJ!" så kommer de inte bli utnyttjade. Hurra.

Hur vore det med lite logik i resonemangen här? Alla som tycker att vår värld lider överflöd på goda gärningar, medmänsklighet och snällhet räcker upp en hand...

Hur vore det om de egoistiska, självtillräckliga och oduktiga människorna skärpte till sig istället?

Hur vore det om de duktiga flickorna kunde få vara de förebilder de faktiskt är?

Tänk er en värld där den så kallade "duktigheten" är norm:
Ensam tant bryter benet och kan inte gå och handla - en armé av duktiga grannar ställer upp och lagar mat åt henne tills hon blir frisk.
Ledsen tonåring orkar inte med skolan - duktiga klasskompisar peppar honom att följa med hem efter skolan och göra matteläxan tillsammans.
Ensamstående pappa får inte ihop det med dagishämtningen - duktiga vänner och släktingar erbjuder sig att hjälpa till.
Bara som exempel.

Och då befinner vi oss ändå bara i ett lokalt perspektiv. Tar vi det dessutom ut i ett globalt sammanhang så får det ju rent Ghandiska proportioner.

Det-finns-för-många-duktiga-flickor-my-ass.
Det finns för få. För få som bryr sig. För få som fattat att glädjen i att ge åt andra är större än glädjen i att ta emot. För få som läste Bamse när de var små...

I veckotidningarna står självförverklingstipsen på kö för att hjälpa oss bli lyckliga: Ta hand om dig själv. Lär dig säga nej. Våga vara ego halleluja amen.

Men jag vill inte ta hand om mig själv och säga nej! Jag vill att vi ska ta hand om varandra. Jag vill att vi ska hjälpas åt att säga ja.
Man blir nämligen inte utbränd och utnyttjad av sina egna "ja". Det är andras "nej" som tär och äter kraft.

Dessutom, alla överdimensionerade egon: Kanske är det i själva verket ni som är lurade? Ni tror att lyckan bor i egentid, egna pengar, egen bil och egen kontroll. Men när tiden är utmätt, hur egen den än var? När solen går ned och du sitter där i din dyrköpta ensamhet med intet kvar att kontrollera än ditt eget samvete. Var det värt det då?

En söndag med Mammon... förlåt Mamman!

Jag tog med barnen till Arninge centrum idag. Eller snarare - barnen tog med mig. Benjamin Wahlgren skulle uppträda med sin stora hit från lilla melodifestivalen: "Hej Sofia". Dottern frågade fem gånger "Är det sant? Är det SANT!?" när vi läste det i tidningen.

Ja, vad gör inte en mor för sina barn...? Arninge grand tour på en ledig solsöndag - så gärna!

Det tog oss två timmar att komma dit, eftersom anslutningsbussen till tåget var sent och vi fick åka världens omväg. Men sonen somnade och dreglade nästan hela vägen på min kjol och dotterns partyhumör skulle inget i världen kunnat rubba, så det var bara jag som var lite grinig.

Klev av i Arninge, med en fläck på kjolen som nog indikerade inkontinensbesvär för den som ville tolka det så. Men barnen var glada.

Sen tillbringade vi några timmar bland varmkorv med ketchup, ansiktsmålning för barnen, glass, ballonger till barnen och sjungande clowner (är det bara jag som är lite rädd för clowner...?). Benjamin Wahlgren sjöng i en hel kvart, men där bara måste man bli lite impad. Vad är han? Tolv år? Och lyckas få en svettig parkering att svänga, ensam på scen med tandglugg och allt. Till och med alla mammor och pappor, undertecknad inräknad, var tvungna att dansa lite på stället. De har onekligen viss begåvning i den där familjen Wahlgren. Naturligtvis föll jag till föga för dotterns önskning att köpa en signerad singel för 20 spänn.

Tiden som återstod fram till vår buss hem tillbringade vi i leksaksaffären. Med kirurgisk noggrannhet granskades innehållet på samtliga hyllor. "Den då, har jag råd med den?" - "Nej, men du kan skriva det på din önskelista!" Båda barnen hade varsin försvarlig hög enkronor med sig från spargrisarna därhemma och handlade glatt upp alla utom en var, som de sparade till tuggummiautomaten utanför.

När vi kom hem tog jag av kjolen med dreggelfläcken och klev i mina smutsigaste jeans och stövlarna från IKEA. Sen klippte jag gräsmattan. Barnens nya leksaker blev liggande i väskan, för de var upptagna med att sjunga "Hej Sofia" med en deodorant som mikrofon och en stekspade till gitarr.

Alla mode-bloggare, reklammakare, produktplacerare, alla ni som försöker få oss att tro att vi kan köpa oss lyckliga: Jag vill inte bli lurad. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred med mina stövlar och min gräsmatta.

Fast... jag önskar mig en ny stekspade i julklapp.

Jaha...

... blogga var det alltså. För det stavas väl med två "g"? Bara en sån sak.
Jag ska ta körkort i sommar har jag tänkt. Och så har jag skaffat en egen blog.
Vart ska detta sluta?
Personlig utveckling på 2000-talet: Börja blogga.

Återkommer när jag har nåt att säga. (Jag ägnar mig idag åt att bära sten från ett ställe till ett annat i vår trädgård. Det finns ju roligare saker att berätta om... Även om Ernst och Martin T och grabbarna har gjort sig en karriär på att intala befolkningen motsatsen.)