Halt här får ingen passera...Eller, jo. Om några veckor när vi lagt trädäcket framför muren och byggt en trappa uppför berget kan man nog passera, utan risk för benbrott.
Just för tillfället är det dock bara en mur. Fast "bara" förresten... Den lär överleva oss alla med god marginal. (Tills mina barnbarnsbarn i en fjärran framtid får för sig att riva den och bygga en glasfibervägg eller nåt annat modernt påfund istället. Då ska jag hemsöka dem i fasansfulla mardrömmar tills de ändrar sig *moahahah*)
Nåja, det här inlägget har inget vettigt att förmedla till varken nutiden eller eftervärlden. Det är bara ett ode till min egen förträfflighet. Eller för att vara exakt: till min, min brors, min sambos och vår kompis M:s förträfflighet. Det är nämligen vi som byggt muren. Det är också vi som lider svår träningsvärk (och svårt övermod) idag. Men det går väl över... Åtminstone till nästa nu-tar-vi-i-så-vi-kräks-projekt.
MVH
/Klubben För Inbördes Beundran
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar