Onsdag morgon 05.00

Så sitter jag här, i den bekanta sömnlöshet som varit min följeslagare under de sista veckorna av mina tre graviditeter.

Första gången satt jag och tittade ut över vintermörkret genom köksfönstret i vår etta på Slipgatan. Jag lade patiens och väntade på att grannarnas kökslampor skulle tändas. Intalade mig att när jag fick patiensen ("idioten") att gå ut, då skulle bebisen komma. Den gick aldrig ut. Men bebisen kom ändå, en natt i januari.

Igår när jag kom hem var den bebisen - nu en rolig, självständig, klok och kreativ 10-åring - redan hemma från skolan. Tillsammans med tre kompisar hade hon gjort saft och mackor och nu var de på väg ut med kameran för att fota till sitt modemagasin, vilket är veckans påhittiga fritidssyssla i hennes lilla gäng. Efter sig lämnade de ett köksbord marinerat i brödsmulor och sylt och jag tänkte att "jaha, nu har vi kommit till den tiden då barnens närvaro mest syns som ett spår av brödsmulor..." Jag minns min mammas uppgivna utbrott över dessa eviga smulor när jag var i nedre tonåren. Där kommer jag också hamna, utan tvekan. Men inte än.

Andra gången satt jag på balkongen i tvåan på Allévägen. Sensommar och utsikt över plantshopen bakom vårt hus. På balkongen snett nedanför satt Börje och kedjerökte. Framåt åttasnåret kunde jag höra pyset när han öppnade dagens första öl. Han var snäll, Börje. En snäll liten fru hade han också, en som kröp längs väggarna och skämdes för sin alkoholiserade man. Hon presenterade sig aldrig, så vi kallade henne för enkelhetens skull för Början.

Andra gången blev inte väntan lika lång. Morgnarna ljusare och ofta ackompanjerade av en pigg ett-och-ett-halvt-åring som snart skulle bli storasyster. Jag hade cravings på is, sambon fyllde kärleksfullt frysen med ugnsplåtar med vatten och stod varje morgon och kväll och hackade isflak åt mig att knapra på. Ett-och-ett-halvt-åringen ville såklart göra likadant som mamma, så ljudet av små risgrynständer som biter i is är för evigt inpräntat i mitt minne.

Så kom lillebror, en liten skrynklig farbror i randig sparkdräkt. Storasyster fick en docka i likadan sparkdräkt. När jag ammade lillebror ammade hon dockan. När lillebror fick ny blöja så fick dockan det också.

Lillebror som snart ska bli storebror har hunnit bli åtta år nu. Han är klok som en bok och går sin egen väg i alla lägen, på gott och ont, men oftast gott. Det är mest när hans väg krockar med min som det kan bli lite besvärande, men det är ju smällar man får ta om man uppfostrar sina ungar till självständigt tänkande antar jag...

Just nu har han två stora intressen i livet: Trash Packs (små gummifigurer som man tydligen ska samla på om man ska va nåt att räkna med) och min mage. Så fort han ser mig måste han fara fram och klappa och pussa på magen och kvittra "Du är graviiiiid, min mamma är graviiiiiid! Jag ska få ett syskon!" Han säger själv att han har mag-magneter i händerna, de liksom dras till min mage när jag är i närheten. Och sen när han pussat klart så ska man titta på hans Trash Packs och säga vilken man tycker är fulast, finast, mest detaljerad, ovanligast... Och för säkerhets skull kan man också behöva gissa vilken pappa tyckte var fulast, finast, mest detaljerad, ovanligast... Och som den goda och tålmodiga moder man är, så ställer man såklart upp på att titta och bedöma och diskutera Trash Packs... kanske var tionde gång i alla fall.

Och nu sitter jag här igen. Fem på morgonen. Alla sover utom jag och katten. Utanför radhusfönstret spricker sommaren ut, vilken dag som helst kommer syrenerna blomma.

Väntar och längtar och fantiserar över vem det blir som kommer till oss den här gången? Det enda jag vet alldeles säkert är att vilka fantasimålningar jag än gör, så kommer verkligheten att vara ännu bättre. Så mycket har jag förstått om att vara mamma.

Det kliar i mina fingrar!

Jag sitter på jobbet och blickar ut över en fängelsegård i april-snöstorm. Roligare kan man ju ha att titta på, så jag bestämmer mig för att istället surfa runt en stund på hantverkssidor på internet. Drömma mig bort till ett hobbyrum (som jag ska ha nån gång) med välsorterade hyllmeter av garn, tyg, pärlor, metallbitar, jox och allsköns plock. Färgglatt ska det va! Och jag ska ha oändligt med tid att förverkliga alla idéer som kryper i fingrarna på mig :-)

Tills dess får jag hålla till godo med mina här och var utspridda små hantverksprojekt. Och internet förståss, denna godispåse av inspiration och idéer!

Till exempel kan jag rekommendera ett besök hos:
http://annalisapersson.wordpress.com/ (fröken Textil)

eller:
http://www.karinholmberg.se/ (Brodösens blogg)

kanske också:
http://www.kravallslojd.se/s2/ (lite rörigt men mycket variationsrikt forum för slöjdare)

och:
http://www.365slojd.se/ (Förresten så måste jag komma ihåg att köpa reflexgarn som det stod om nånstans på denna sida. Hemvirkade reflexer på mig, barnen, sambon, katten, barnvagnen och alla jag känner nästa vinter - javisst!)

slutligen, för den som känner att hantverksintresse på vanlig Svensson-nivå inte riktigt räcker:
http://slojdporr.wordpress.com/ (Slöjd-intervjuer, föremålsanalys och annat högkvalificerat nörderi. Mums!)


Åh, jag har inte TID att sitta här och titta på aprilväder, jag har ett hantverksintresse att ta hand om ju!

Respekten för min integritet tycks krympa i takt med att magen växer...

Hormonhäxans tio grundprinciper för dig som av någon anledning tycker att det där med mellanmänskligt samspel blir oöverstigligt komplicerat då du möter en gravid kvinna:

1. Om kvinnan tidigare i er bekantskap inte visat stort intresse av att diskutera sin vikt eller sitt byst/höft/midjemått med dig, så är sannolikt inte intresserad av det nu heller. Skippa därför kommentarer som "Hur mycket har du gått upp?" eller "Men är du inte ovanligt stor/liten?"

2. Tillmälen som inte är att betrakta som trevliga i vanliga fall blir inte mer trevliga i kontakt med en gravid kvinna. Tjockis, fetknopp, badboll, mumin, barbamamma, osv är inte komplimanger. Inte heller är en kommentar av typen "Ska du verkligen äta mer, det ser inte ut som du behöver det, he he" ett roligare inslag i fikarummet än vanligt.

3. Tilltal som i vanliga fall är att betrakta som komplimanger kan mycket väl tillämpas på en gravid kvinna om du känner att du behöver kommentera hennes utseende. Exempel på komplimanger är: fin, snygg, mysig, vacker. Om ditt behov av att kommentera hennes rondör blir oemotståndligt, så se åtminstone till att kombinera det med någon av nämnda komplimanger. Ex.: "Vilken vacker rund mage du har!"

4. Din fysiska relation till den gravida kvinnan har inte förändrats i och med hennes tillstånd. Brukade du inte klämma henne på magen innan – gör det inte nu. I synnerhet inte utan att först be om lov.

5. Din känslomässiga relation till den gravida kvinnan har inte förändrats i och med hennes tillstånd. Brukade hon inte diskutera sitt sexliv, sina hemorrojder eller status på sina slemhinnor med dig innan så är hon förmodligen lika främmande för dylika samtalsämnen nu.

6. Vänta på frågan innan du svarar, i synnerhet då det kommer till skräckhistorier. Det är möjligt att hon är intresserad av navelsträngar som lindats runt små bebishalsar eller detaljerna kring hur mycket du sprack under din egen förlossning, men utgå inte ifrån det…

7. Vänta på svaret innan du gissar. Exempel: "Jaha, då blir du borta från jobbet minst ett år nu då?" ersätts lämpligen med "Hur länge ska du vara föräldraledig?" (Bonustips: Öppna och intresserade frågor är en bra kommunikationsform överlag i kontakt med andra människor.)

8. "Vet ni vad det blir?" är en konstig fråga. Statistiskt sett blir det förmodligen en bebis. Ja, jag tänker fortsätta spela dum och låtsas att jag inte förstår att du egentligen efterfrågar könet. Om din följdfråga blir "Är ni inte nyfikna på vad det blir, då?" kommer jag svara "Jo, man funderar ju på om det är friskt och mår bra och så, det är klart." Drop it.

9. Den gravida kvinnan tappar inte alla sina intressen, kompetenser och intellektuella förmågor i och med graviditeten.

10. Alla gravida kvinnor tycker/känner/mår inte på samma sätt bara för att de är just gravida kvinnor. (Denna regel kan med fördel appliceras på alla människor oavsett etikett. Exempel: Alla män tycker/känner/mår inte på samma sätt. Alla afrikaner tycker/känner/mår inte på samma sätt. Alla 50-talister tycker/känner/mår… osv.)


Klart slut :-)

Hoo hoo, ja ja, sa ugglan.

Jag virkar och virkar och virkar... Kan inte sluta, det är så roligt! Till och med när jag gick från bussen tidigare idag virkade jag. Höll på att krocka med en farbror. Farbröder nuförtiden har inte vett att hålla sig undan för virkande kvinnor i trettiofemårsåldern. Hå hå, ja ja...

Dessa två blev till igår. Han till vänster är av lite klent virke, så han får nog bo kvar här hemma där jag kan ha koll på honom. Kompisen till höger däremot är det lite mera råg i ryggen på. Jag tror att hon heter Agata, men man kan aldrig så noga veta med ugglor. Hon ska flytta hem till min gamla elev M. Jag tror att de kommer trivas ihop, M är ganska impulsiv och spallig, Agata vill tänka efter före. Ibland tänker hon för mycket, glömmer att bara slappna av och ha kul, liksom. Så de kommer nog komplettera varandra bra.

Dagens boktips

Jag har just läst ut Marianne Fredrikssons "Blindgång" och är redan avundsjuk på alla som ännu inte läst den och därför har de upplevelsen att se fram emot!

Man ska ju inte avslöja handlingen i en bok för folk som inte läst den och i det här fallet blir det inga problem, för jag skulle inte kunna förklara vad den handlade om ens om jag ville... Jag bara vet att jag nu är olyckligt förälskad i en kapten på ett hangarfartyg, en försiktig men granitfast hemmafru, en synsk tioårig flicka, en blind pojke, en högröstad designer, en psykiatriker och en stundtals psykotisk läkare. Jag älskade dem allihop, men nu är boken slut och jag saknar dem väldigt.

Nu ska jag äta glass, det hjälper mot olycklig kärlek, har jag hört.

Vi satt framför fönstret i lillstugan. Vid det där lilla bruna klaffbordet.

Minns du?

Du hade köpt en legobyggsats till mig. En polisbil. Vi byggde den tillsammans, fast mest var det nog du som byggde och du var så bra, så bra på att bygga lego och bilen blev så fin, så fin.

Du minns nog inte.

Men det gör jag.

Jag minns en massa annat också. Stunder jag hatat, gråtit och förbannat. Svek jag trott att jag aldrig skulle kunna förlåta.

De minns du nog, om inte i huvudet så i kroppens minnen, i skammen som sakta äter upp dig och som snart slukat dig hel och hållen om den inte redan gjort det. Fast du gör ditt bästa för att gömma och förtränga och försvinna från allt som är livet.

Jag önskar jag kunde göra något så att den där skammen släppte greppet om dig. Kunde få dig att förstå att den inte behövs, att den är ett spöke och att det finns en lampa och om du tänder den så försvinner spöket och livet är inget man behöver gömma sig för.

Men det kan jag inte.

Jag vet, för jag har försökt.

Och jag vet att du har försökt.

Men vi lyckades inte.

Igår fyllde jag 35. Du ringde inte. Inte ens det mäktar du med längre.

Och jag vill säga: Jag vet. Jag vet att du vill. Det är inte det, jag vet det. Jag vet att det är för att du inte orkar, inte kan, inte vet hur. Jag vet att vi försökte. Det gick inte. Det är OK. Jag kunde förlåta i alla fall. Det fanns en glänta, där bortom gråten och förbannelserna och jag hittade dit och jag hatar inte mer.

Vi sitter vid fönstret i lillstugan och bygger en legobil. Jag har dig där.

"Tänk på avståndet mellan fördömade och förlåtande när du stiger av"

Hisham Matars pappa Jaballah kämpade för 20 år sedan för demokrati i Libyen, ett ”brott” för vilket han hållits fängslad sedan dess. Om han inte redan är död? Familjen vet inte, det har gått många år sedan de senast hörde ifrån Jaballah, via ett utsmugglat brev från fängelset, där han beskrev de svåra förhållanden som rådde där, bakom de slutna murarna i ett lika slutet land. Han skrev också ”Sörj inte. Hade jag fått göra om allt från början så hade jag gjort precis samma sak. Jag är glad, för jag har stått upp för det jag tror på.”

Imorse intervjuades Hisham i P1 morgon på Sveriges Radio, appropå de demonstrationer som förutspås bli slutet för Moammar Gaddafis 42-åriga karriär som tyrann och diktator.

Jag satt hemma vid mitt trygga köksbord i ett land långt från Libyen. Jag hade just skickat iväg mina barn till skolan, sett dem promenera iväg med sina ryggsäckar, genom vit mjuk snö. Jag vet att ingen kommer att slå in min ytterdörr och fängsla mig för mina åsikter under dagen. När barnen kommer hem från skolan kommer jag fortfarande vara här. Jag kommer fråga vad de gjort idag och de kommer inte berätta att underrättelsetjänsten kommit och förhört deras fröken, eller att de sett militärer med automatkarbiner på skolgården under lunchrasten.

Reportern på Sveriges Radio frågar Hisham hur han ser på Moammar Gaddafi?

Hishams svar kommer snabbt och lätt, som en utandning:

”I feel sorry for him.”

Reportern blir lite ställd, det var inte svaret han väntat sig. Han får tänka efter en stund innan han formulerat följdfrågan:

”How do you mean?”

Och från radion i mitt kök hör jag en man, som enligt de flestas logik skulle vilja önska livet ur Gaddafi flera gånger om, förklara:

”Well… I think… Like all criminals, he is a victim. A victim of a reality he himself created.”

Tänk på det en stund.

Tänk på avståndet mellan den svartvita bilden av en diktators grymhet och Hishams förmåga att se världen i de gråskalor den faktiskt består av. Avståndet mellan människans lågmälda komplexitet och tidningarnas slagkraftiga löpsedlar.

Tänk på det och fundera över i vilken verklighet du vill leva? För precis som Moammar Gaddafi skapat sig en verklighet med sitt sätt att tänka och agera, så gör du och jag det.