Så sitter jag här, i den bekanta sömnlöshet som varit min följeslagare under de sista veckorna av mina tre graviditeter.
Första gången satt jag och tittade ut över vintermörkret genom köksfönstret i vår etta på Slipgatan. Jag lade patiens och väntade på att grannarnas kökslampor skulle tändas. Intalade mig att när jag fick patiensen ("idioten") att gå ut, då skulle bebisen komma. Den gick aldrig ut. Men bebisen kom ändå, en natt i januari.
Igår när jag kom hem var den bebisen - nu en rolig, självständig, klok och kreativ 10-åring - redan hemma från skolan. Tillsammans med tre kompisar hade hon gjort saft och mackor och nu var de på väg ut med kameran för att fota till sitt modemagasin, vilket är veckans påhittiga fritidssyssla i hennes lilla gäng. Efter sig lämnade de ett köksbord marinerat i brödsmulor och sylt och jag tänkte att "jaha, nu har vi kommit till den tiden då barnens närvaro mest syns som ett spår av brödsmulor..." Jag minns min mammas uppgivna utbrott över dessa eviga smulor när jag var i nedre tonåren. Där kommer jag också hamna, utan tvekan. Men inte än.
Andra gången satt jag på balkongen i tvåan på Allévägen. Sensommar och utsikt över plantshopen bakom vårt hus. På balkongen snett nedanför satt Börje och kedjerökte. Framåt åttasnåret kunde jag höra pyset när han öppnade dagens första öl. Han var snäll, Börje. En snäll liten fru hade han också, en som kröp längs väggarna och skämdes för sin alkoholiserade man. Hon presenterade sig aldrig, så vi kallade henne för enkelhetens skull för Början.
Andra gången blev inte väntan lika lång. Morgnarna ljusare och ofta ackompanjerade av en pigg ett-och-ett-halvt-åring som snart skulle bli storasyster. Jag hade cravings på is, sambon fyllde kärleksfullt frysen med ugnsplåtar med vatten och stod varje morgon och kväll och hackade isflak åt mig att knapra på. Ett-och-ett-halvt-åringen ville såklart göra likadant som mamma, så ljudet av små risgrynständer som biter i is är för evigt inpräntat i mitt minne.
Så kom lillebror, en liten skrynklig farbror i randig sparkdräkt. Storasyster fick en docka i likadan sparkdräkt. När jag ammade lillebror ammade hon dockan. När lillebror fick ny blöja så fick dockan det också.
Lillebror som snart ska bli storebror har hunnit bli åtta år nu. Han är klok som en bok och går sin egen väg i alla lägen, på gott och ont, men oftast gott. Det är mest när hans väg krockar med min som det kan bli lite besvärande, men det är ju smällar man får ta om man uppfostrar sina ungar till självständigt tänkande antar jag...
Just nu har han två stora intressen i livet: Trash Packs (små gummifigurer som man tydligen ska samla på om man ska va nåt att räkna med) och min mage. Så fort han ser mig måste han fara fram och klappa och pussa på magen och kvittra "Du är graviiiiid, min mamma är graviiiiiid! Jag ska få ett syskon!" Han säger själv att han har mag-magneter i händerna, de liksom dras till min mage när jag är i närheten. Och sen när han pussat klart så ska man titta på hans Trash Packs och säga vilken man tycker är fulast, finast, mest detaljerad, ovanligast... Och för säkerhets skull kan man också behöva gissa vilken pappa tyckte var fulast, finast, mest detaljerad, ovanligast... Och som den goda och tålmodiga moder man är, så ställer man såklart upp på att titta och bedöma och diskutera Trash Packs... kanske var tionde gång i alla fall.
Och nu sitter jag här igen. Fem på morgonen. Alla sover utom jag och katten. Utanför radhusfönstret spricker sommaren ut, vilken dag som helst kommer syrenerna blomma.
Väntar och längtar och fantiserar över vem det blir som kommer till oss den här gången? Det enda jag vet alldeles säkert är att vilka fantasimålningar jag än gör, så kommer verkligheten att vara ännu bättre. Så mycket har jag förstått om att vara mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar