Hisham Matars pappa Jaballah kämpade för 20 år sedan för demokrati i Libyen, ett ”brott” för vilket han hållits fängslad sedan dess. Om han inte redan är död? Familjen vet inte, det har gått många år sedan de senast hörde ifrån Jaballah, via ett utsmugglat brev från fängelset, där han beskrev de svåra förhållanden som rådde där, bakom de slutna murarna i ett lika slutet land. Han skrev också ”Sörj inte. Hade jag fått göra om allt från början så hade jag gjort precis samma sak. Jag är glad, för jag har stått upp för det jag tror på.”
Imorse intervjuades Hisham i P1 morgon på Sveriges Radio, appropå de demonstrationer som förutspås bli slutet för Moammar Gaddafis 42-åriga karriär som tyrann och diktator.
Jag satt hemma vid mitt trygga köksbord i ett land långt från Libyen. Jag hade just skickat iväg mina barn till skolan, sett dem promenera iväg med sina ryggsäckar, genom vit mjuk snö. Jag vet att ingen kommer att slå in min ytterdörr och fängsla mig för mina åsikter under dagen. När barnen kommer hem från skolan kommer jag fortfarande vara här. Jag kommer fråga vad de gjort idag och de kommer inte berätta att underrättelsetjänsten kommit och förhört deras fröken, eller att de sett militärer med automatkarbiner på skolgården under lunchrasten.
Reportern på Sveriges Radio frågar Hisham hur han ser på Moammar Gaddafi?
Hishams svar kommer snabbt och lätt, som en utandning:
”I feel sorry for him.”
Reportern blir lite ställd, det var inte svaret han väntat sig. Han får tänka efter en stund innan han formulerat följdfrågan:
”How do you mean?”
”Well… I think… Like all criminals, he is a victim. A victim of a reality he himself created.”
Tänk på det en stund.
Tänk på avståndet mellan den svartvita bilden av en diktators grymhet och Hishams förmåga att se världen i de gråskalor den faktiskt består av. Avståndet mellan människans lågmälda komplexitet och tidningarnas slagkraftiga löpsedlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar