Vi satt framför fönstret i lillstugan. Vid det där lilla bruna klaffbordet.

Minns du?

Du hade köpt en legobyggsats till mig. En polisbil. Vi byggde den tillsammans, fast mest var det nog du som byggde och du var så bra, så bra på att bygga lego och bilen blev så fin, så fin.

Du minns nog inte.

Men det gör jag.

Jag minns en massa annat också. Stunder jag hatat, gråtit och förbannat. Svek jag trott att jag aldrig skulle kunna förlåta.

De minns du nog, om inte i huvudet så i kroppens minnen, i skammen som sakta äter upp dig och som snart slukat dig hel och hållen om den inte redan gjort det. Fast du gör ditt bästa för att gömma och förtränga och försvinna från allt som är livet.

Jag önskar jag kunde göra något så att den där skammen släppte greppet om dig. Kunde få dig att förstå att den inte behövs, att den är ett spöke och att det finns en lampa och om du tänder den så försvinner spöket och livet är inget man behöver gömma sig för.

Men det kan jag inte.

Jag vet, för jag har försökt.

Och jag vet att du har försökt.

Men vi lyckades inte.

Igår fyllde jag 35. Du ringde inte. Inte ens det mäktar du med längre.

Och jag vill säga: Jag vet. Jag vet att du vill. Det är inte det, jag vet det. Jag vet att det är för att du inte orkar, inte kan, inte vet hur. Jag vet att vi försökte. Det gick inte. Det är OK. Jag kunde förlåta i alla fall. Det fanns en glänta, där bortom gråten och förbannelserna och jag hittade dit och jag hatar inte mer.

Vi sitter vid fönstret i lillstugan och bygger en legobil. Jag har dig där.