Geggamoja

Så här års är det lite moment 22 på torpet.
Å ena sidan är det tacksamt med milda vintrar när man bor i ett hus som klär bäst i sommardräkt. Det drar ordentligt från fönster och golv på oss, där vi sitter i kökssoffan och kivas om vems tur det är att sitta närmast murstocken. (Som till skillnad från golven kan
bli riktigt varm och mysig efter nån timmes eldande i spisen.)

De lokala handlarna gör stora pengar på vår värmeljuskonsumtion, för att inte tala om elbolagen som skrattar hela vägen till banken över de där naiva stackarna som eldar för kråkorna nånstans strax norr om Åkersberga.
Så på det viset är det ju bara bra om det är lite plusgrader ute.

Men å andra sidan...

Å andra sidan ligger huset i en sluttning strax nedanför en höjd. Och vi har en gång för alla konstaterat att det som inte blev julesnö i plusgraderna, det föll ned från himlen ändå. Som juleregn. Oändliga mängder, vad det verkar. Och varenda nedfallen droppe tycks vilja ta vägen över just vår tomt, på sin väg ut mot havet.

Följdaktligen: Gegga. Överallt! Vägen upp från parkeringen är sedan veckor tillbaka obrukbar. Vi tar större och större omvägar upp i skogskanten för att ta oss till och från huset. Lite smuts är ju ingen fara, det är inte det. Gummistövlar hör till grundutrustningen här. Men det här är inte vanlig gegga vi snackar om. Det är levälling from hell! Den har ingen fast punkt; man glider, halkar, kanar, faller omkull. Den breder ut sig som en levande organism och förtär allt i sin väg. Framförallt äter den gräsmatta, men häromdagen höll den faktiskt på att sluka vår son.

Husägaren före oss - min farfar - var på många sätt en klok man.
1) Han brukade torpet som sommarställe och stängde till det över vintern. (Inget snilledrag kanske, mer normalbegåvning. Till skillnad från nuvarande torpare...)
2) Han la ut trädgårdsplattor av betong framför ytterdörren, lite sådär utifall-att. Det är en försyn vi tyst tackat honom för många gånger, när vi hoppat mellan betongplattorna som vore de isflak i ett kallt hav.

Men solen har fläckar och så även farfar. Visserligen löper ett djupt och fint dike längs hela vägen. Problemet är att farfar grävde diket på fel sida, i förhållande till marklutningen. Allt vatten som ska ned i diket måste alltså först rinna över vägen. Den lilla detaljen tänkte nog inte farfar på, han var ju som sagt inte här den årstid då det är som mest nederbörd. Men vi märker.

Bland annat märker vi hur betongplattorna framför ytterdörren sakta sjunker i dyn. Nu får det bara plats en halv fot på varje platta och mycket snart kanske bara en tåspets.

Tack och lov står själva huset direkt på berggrund, för fortsätter det såhär, så lär vi vakna på annandagen för att upptäcka att vi bor på en ö.