Jag har skickat en massa mail den här veckan. Idag, när jag skickade det femtielfte så insåg jag att jag lagt mig till med en typ av... vi kan kalla dem Marina Metaforer.
Jag har i var och varannan mening använt mig av utryck som:
* Välkommen ombord
* Det ser ut som att vi kan få den här skutan att segla tillslut
och
* Dags att kasta loss
Jag gillar som regel liknelser och bildliga uttryck, men nu har det gått överstyr! (Eller kanske skulle jag vara rolig nu och skriva "överbord"...?) Jag vill inte riktigt gå med på att de där pilsnerfilmskäcka orden kommer från mig. Men det gör de ju bevisligen.
Följande är min amatörpsykologiska analys av mitt nyupptäckta kapten Haddock-alter ego:
Antingen a) Jag är en tönt som inte vill erkänna det,
eller b) Jag är inte riktigt mig själv för tillfället.
Jag vill gärna luta åt det senare, men sanningen ligger nog åtminstone någonstans mittemellan. Alltså: c) Jag är en tönt som oftast döljer det ganska väl, men jag har haft lite för mycket i huvudet för att hinna låtsas att jag är sådär lagom coolt avspänd med den nonchalanta torra humor som jag tycker är så rolig hos andra, men sällan själv lyckas ro iland (nu gjorde jag det IGEN!).
Så är det nog. Det har varit hela havet stormar (Aaaarrggh, jag kan inte sluta!) både på jobbet och med familje-logistiken den senaste veckan och i mina försök att hålla humöret uppe har jag gått och blivit självaste Edvard Persson.
Inte ens ett vettigt blogginlägg lyckades jag få ihop till.
Skepp ohoj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar