Min son och hans sjätte sinne

I morse på bussen. Sonen 5 år tittar ut genom bussfönstret. Jag går igenom dagens att-göra-lista i huvudet och bannar mig själv för att jag glömde mobiltelefonen hemma.

Plötsligt säger han: "Vet du, om man ska rita nån dum figur, så kan man ta rött, för rött är en dum färg..."

Jag kommenterar att, jo, man får ju ofta en känsla av en färg. Frågar om han har nån annan färg som han får någon känsla av?

"Ja, grönt. Grönt är en glad färg!"

Jag frågar vad han tycker om blå?

"Den är... tuff. Vad tycker du mamma?"

Jag säger att jag nog tycker att blå är lite sorgsen, fast lugn också. Sen blir det tyst igen. Jag återgår till att-göra-listan. Sonen funderar tydligen vidare på det där med färger, för efter några minuter hörs från fönsterplatsen:

"Röster har ju färger också."

"Jaså? Det har jag inte tänkt på... Hur då menar du?"

"Jo, för att pappa, han har ju en blå röst och det har jag också. Och din röst, den är ju rosa."

Han säger det med en matter-of-fact ton som inte uppmanar till några ifrågasättanden. Fiskar bor i vattnet, kor äter gräs, röster har färger. Det är ju fullkomligt glasklart. Nu blir jag nyfiken och lämnar dagens måste-planering och övergår till att försöka råda bot på min uppenbara kunskapsbrist på området. Jag frågar om olika personers röstfärger och sonen svarar snabbt och lätt. Det visar sig att storasysters röst är rosa, som min. Fröken har en vit röst och det har också en klasskompis, farbror M och faster V. En annan kompis har blå som pappa, men farmors är mera ljusblå. Mormor ber han att få återkomma om, för den är lite svår att definiera i färg tydligen. Farfar kan stoltsera med att vara den ende i bekantskapskretsen som har en beige röst.

Jag undrar hur han kan veta vilken röst som har vilken färg?

"Jomen det är ju för att de väger olika! Blå väger såhär (han visar med handen i midjehöjd, som om han höll i en boll), men vit, den är såhär (handen åker upp ovanför huvudet)."

Jaha... OK. Jag kommer på att jag aldrig frågade om elevassistentens röst. Vad har hon för färg? Sonen skiner upp:

"Hon har lila! Och den... den är såhääääär tung!" Och så visar han med handen nere vid foten. Han trillar nästan av bussätet, så tung är den.

Och nu börjar jag fatta, för den kvinnan har verkligen en lila röst. Med tyngd i.

Vi pratar lite om att de flesta nog bara tänker på att röster har ett ljud, men inte att de har färg och väger olika. Det tycker sonen är lite märkligt, något så uppenbart liksom... Men samtidigt är han lite stolt över att vara en som har tänkt på det.

Väl framme i skolan upplyser han även fröken (hon med den vita rösten) och hon, som är ett under av öppenhet inför alla barnens påfund och idéer sätter sig på huk och lyssnar intresserat. Jag vinkar hejdå, men sonen är för upptagen med sitt förklarande för att hinna med någon kram.

När jag kommer och hämtar honom på eftermiddagen drar han med mig in till sin teckningslåda och visar en bild han jobbat på under dagen. Där är blå cirklar, vita moln och en lila triangel. För under dagen har han kommit på att röster (förutom färg grundat på vikt) även har former.

Såklart.

Så lite man vet och sån tur att man har en femåring som kan lära en!