Söndag i skogen

Vi packar ryggsäcken med grillkorv, toarulle, tändstickor, termos, varmtröja.

En stor korg var till mamman och morfarn, en liten var till barnen.

Mer än så behövs inte för att blåsa jobbstresstankar och vi-borde-städa-moralen all världens väg. Det finns ingenting man borde eller måste. Man bara går där med nedböjt huvud och spanar i mossan. Pratar om ditten och datten, eller är tyst. Som det faller sig. Då och då:

"Hur går det, hittar du nåt?"

"Mamma, kan man äta den här?"

"Men den här då? Är det en Karljohan?"

"Morfar, får jag bära den där i min korg?"

När benen är trötta slår vi oss ned i vitmossan nånstans. Gör upp en liten eld. Grillar korv och dricker svalnat kaffe i plastkåsa. Den sista kalla kaffeskvätten häller vi på glöden innan vi lägger tillbaka mosstuvan, gömmer våra spår.

Kollar kartan. Hittar grusvägen som leder tillbaka mot bilen. Enas om att gå i skogen bredvid vägen. Det lönar sig. Korgarna blir nästan fulla.

Lagom till eftermiddagsfikat är vi hemma i trädgårdssoffan igen. Rensar dagens skörd i sensommarsolen. Och så ännu en kopp svalnat kaffe, med kanelgifflar som vi köpt nere på macken.