I´m back!

Bloggen ville plötsligt en dag inte släppa in mig. Jag trixade och krånglade och mailade support och hade mig, men gav upp det hela efter några veckor. Tänkte "Äsch, jag får väl börja på en ny blogg då. Så småningom. Jag ska bara..."

Ja, jag ska bara...

... flytta

... byta jobb

... rensa ut

... känna in

Och där någonstans på vägen glömde jag väl bort blogg-projektet.

Tills det damp ned ett mail, eftersom en Malin hade lämnat en kommentar på mitt blogginlägg om synestesi. Och då provade jag igen att maila efter ett nytt lösenord. Och nu funkar det igen!

Tänka sig.

Tack du okända Malin, du återuppväckte min blogg ifrån de döda :-)

Så detta är mitt första inlägg i mitt andra blogg-liv, kan man säga.

Jag avslutar det med att dela med mig av en alldeles skimrande ögonblicksbild från tidigare idag:

**********

Jag hade närvarorunda på mitt jobb idag (jobbar inom en behandlings-institution). Gick runt med listan och prickade av klienterna, en efter en. De sista - fyra tatuerade muskelbyggda trettio-nånting-åringar - hittade jag i ett av fikarummen. Jag prickade av dem och sa "Jaha, det var det, alla är här".

När jag sen vände mig för att gå igen, så började en av killarna sjunga den där sången som dagisfröknarna brukar sjunga när det är samling:

(fingerade namn nu, såklart)

"Å Janne är hääär, å Kristian är hääär, tänk va roligt att Börje är här idag..."

Medan jag gick mot dörren så nynnade jag vidare på fortsättningen:

"... å i vårt glada gäng, tralla lalla lalla la..."

Men där avbröts jag, av en mansröst som med tydlig besvikelse ropade från fikarummet.

"Hallåååå!? Jag då? Jag är också här, faktiskt!"

Så det var bara att gå tillbaka, be om ursäkt och sen sjöng vi i kör, medan en tatuerad trettio-nånting-åring nickade nöjt:

"Å i vårt glada gäng har vi Danne här igen, tänk vad roligt att Danne är här!"

Ja, tänk vad roligt att Danne är här. Och Janne och Kristian och Börje och alla vi andra. Och vad vi behöver varandra, hur tatuerade och farliga vi än verkar på utsidan.