Hoo hoo, ja ja, sa ugglan.

Jag virkar och virkar och virkar... Kan inte sluta, det är så roligt! Till och med när jag gick från bussen tidigare idag virkade jag. Höll på att krocka med en farbror. Farbröder nuförtiden har inte vett att hålla sig undan för virkande kvinnor i trettiofemårsåldern. Hå hå, ja ja...

Dessa två blev till igår. Han till vänster är av lite klent virke, så han får nog bo kvar här hemma där jag kan ha koll på honom. Kompisen till höger däremot är det lite mera råg i ryggen på. Jag tror att hon heter Agata, men man kan aldrig så noga veta med ugglor. Hon ska flytta hem till min gamla elev M. Jag tror att de kommer trivas ihop, M är ganska impulsiv och spallig, Agata vill tänka efter före. Ibland tänker hon för mycket, glömmer att bara slappna av och ha kul, liksom. Så de kommer nog komplettera varandra bra.

Dagens boktips

Jag har just läst ut Marianne Fredrikssons "Blindgång" och är redan avundsjuk på alla som ännu inte läst den och därför har de upplevelsen att se fram emot!

Man ska ju inte avslöja handlingen i en bok för folk som inte läst den och i det här fallet blir det inga problem, för jag skulle inte kunna förklara vad den handlade om ens om jag ville... Jag bara vet att jag nu är olyckligt förälskad i en kapten på ett hangarfartyg, en försiktig men granitfast hemmafru, en synsk tioårig flicka, en blind pojke, en högröstad designer, en psykiatriker och en stundtals psykotisk läkare. Jag älskade dem allihop, men nu är boken slut och jag saknar dem väldigt.

Nu ska jag äta glass, det hjälper mot olycklig kärlek, har jag hört.

Vi satt framför fönstret i lillstugan. Vid det där lilla bruna klaffbordet.

Minns du?

Du hade köpt en legobyggsats till mig. En polisbil. Vi byggde den tillsammans, fast mest var det nog du som byggde och du var så bra, så bra på att bygga lego och bilen blev så fin, så fin.

Du minns nog inte.

Men det gör jag.

Jag minns en massa annat också. Stunder jag hatat, gråtit och förbannat. Svek jag trott att jag aldrig skulle kunna förlåta.

De minns du nog, om inte i huvudet så i kroppens minnen, i skammen som sakta äter upp dig och som snart slukat dig hel och hållen om den inte redan gjort det. Fast du gör ditt bästa för att gömma och förtränga och försvinna från allt som är livet.

Jag önskar jag kunde göra något så att den där skammen släppte greppet om dig. Kunde få dig att förstå att den inte behövs, att den är ett spöke och att det finns en lampa och om du tänder den så försvinner spöket och livet är inget man behöver gömma sig för.

Men det kan jag inte.

Jag vet, för jag har försökt.

Och jag vet att du har försökt.

Men vi lyckades inte.

Igår fyllde jag 35. Du ringde inte. Inte ens det mäktar du med längre.

Och jag vill säga: Jag vet. Jag vet att du vill. Det är inte det, jag vet det. Jag vet att det är för att du inte orkar, inte kan, inte vet hur. Jag vet att vi försökte. Det gick inte. Det är OK. Jag kunde förlåta i alla fall. Det fanns en glänta, där bortom gråten och förbannelserna och jag hittade dit och jag hatar inte mer.

Vi sitter vid fönstret i lillstugan och bygger en legobil. Jag har dig där.

"Tänk på avståndet mellan fördömade och förlåtande när du stiger av"

Hisham Matars pappa Jaballah kämpade för 20 år sedan för demokrati i Libyen, ett ”brott” för vilket han hållits fängslad sedan dess. Om han inte redan är död? Familjen vet inte, det har gått många år sedan de senast hörde ifrån Jaballah, via ett utsmugglat brev från fängelset, där han beskrev de svåra förhållanden som rådde där, bakom de slutna murarna i ett lika slutet land. Han skrev också ”Sörj inte. Hade jag fått göra om allt från början så hade jag gjort precis samma sak. Jag är glad, för jag har stått upp för det jag tror på.”

Imorse intervjuades Hisham i P1 morgon på Sveriges Radio, appropå de demonstrationer som förutspås bli slutet för Moammar Gaddafis 42-åriga karriär som tyrann och diktator.

Jag satt hemma vid mitt trygga köksbord i ett land långt från Libyen. Jag hade just skickat iväg mina barn till skolan, sett dem promenera iväg med sina ryggsäckar, genom vit mjuk snö. Jag vet att ingen kommer att slå in min ytterdörr och fängsla mig för mina åsikter under dagen. När barnen kommer hem från skolan kommer jag fortfarande vara här. Jag kommer fråga vad de gjort idag och de kommer inte berätta att underrättelsetjänsten kommit och förhört deras fröken, eller att de sett militärer med automatkarbiner på skolgården under lunchrasten.

Reportern på Sveriges Radio frågar Hisham hur han ser på Moammar Gaddafi?

Hishams svar kommer snabbt och lätt, som en utandning:

”I feel sorry for him.”

Reportern blir lite ställd, det var inte svaret han väntat sig. Han får tänka efter en stund innan han formulerat följdfrågan:

”How do you mean?”

Och från radion i mitt kök hör jag en man, som enligt de flestas logik skulle vilja önska livet ur Gaddafi flera gånger om, förklara:

”Well… I think… Like all criminals, he is a victim. A victim of a reality he himself created.”

Tänk på det en stund.

Tänk på avståndet mellan den svartvita bilden av en diktators grymhet och Hishams förmåga att se världen i de gråskalor den faktiskt består av. Avståndet mellan människans lågmälda komplexitet och tidningarnas slagkraftiga löpsedlar.

Tänk på det och fundera över i vilken verklighet du vill leva? För precis som Moammar Gaddafi skapat sig en verklighet med sitt sätt att tänka och agera, så gör du och jag det.

I´m back!

Bloggen ville plötsligt en dag inte släppa in mig. Jag trixade och krånglade och mailade support och hade mig, men gav upp det hela efter några veckor. Tänkte "Äsch, jag får väl börja på en ny blogg då. Så småningom. Jag ska bara..."

Ja, jag ska bara...

... flytta

... byta jobb

... rensa ut

... känna in

Och där någonstans på vägen glömde jag väl bort blogg-projektet.

Tills det damp ned ett mail, eftersom en Malin hade lämnat en kommentar på mitt blogginlägg om synestesi. Och då provade jag igen att maila efter ett nytt lösenord. Och nu funkar det igen!

Tänka sig.

Tack du okända Malin, du återuppväckte min blogg ifrån de döda :-)

Så detta är mitt första inlägg i mitt andra blogg-liv, kan man säga.

Jag avslutar det med att dela med mig av en alldeles skimrande ögonblicksbild från tidigare idag:

**********

Jag hade närvarorunda på mitt jobb idag (jobbar inom en behandlings-institution). Gick runt med listan och prickade av klienterna, en efter en. De sista - fyra tatuerade muskelbyggda trettio-nånting-åringar - hittade jag i ett av fikarummen. Jag prickade av dem och sa "Jaha, det var det, alla är här".

När jag sen vände mig för att gå igen, så började en av killarna sjunga den där sången som dagisfröknarna brukar sjunga när det är samling:

(fingerade namn nu, såklart)

"Å Janne är hääär, å Kristian är hääär, tänk va roligt att Börje är här idag..."

Medan jag gick mot dörren så nynnade jag vidare på fortsättningen:

"... å i vårt glada gäng, tralla lalla lalla la..."

Men där avbröts jag, av en mansröst som med tydlig besvikelse ropade från fikarummet.

"Hallåååå!? Jag då? Jag är också här, faktiskt!"

Så det var bara att gå tillbaka, be om ursäkt och sen sjöng vi i kör, medan en tatuerad trettio-nånting-åring nickade nöjt:

"Å i vårt glada gäng har vi Danne här igen, tänk vad roligt att Danne är här!"

Ja, tänk vad roligt att Danne är här. Och Janne och Kristian och Börje och alla vi andra. Och vad vi behöver varandra, hur tatuerade och farliga vi än verkar på utsidan.