Ring skolklocka, ring...

Enligt kristen tideräkning börjar det nya året natten mellan 31:a december och 1:a januari. För landets lärare är det däremot nu i augusti som det verkliga nyåret inträffar.

Vi firar inte med fyrerkerier, vi klär oss inte i långklänning och smoking, vi sköljer inte ned någon hummer med champagne.

Vi går till Akademibokhandeln. Vi möts där framför hyllan med fickkalendrar, filofaxblad och pennfodral. Nickar kort åt varandra, byter några artiga fraser om hur sommaren har varit. Möjligen jämför vi val av kalender. "Jaha, Moleskin, är den bra? Mmmm, det är ju bra med A5-format. Själv gillar jag den här med förtryckta närvarolistor..."

Sedan lämnar vi varandra ifred, avstår att samtala någon längre stund. Det är trots allt några sommarlovsdagar kvar och vi respekterar varandras behov av att inte riktigt ännu kapitulera inför läsårsstarten.

Så åker vi hem. Gräver fram filofaxen som legat längst in i garderoben sedan i juni. Plockar ut gamla kalenderblad. Sätter in nya. Sorterar bland klasslistor, veckoplaneringar och minnesanteckningar. Öppnar sommarmailet från rektor, skriver in tiderna för uppstartsveckan på första uppslaget i den ännu tomma kalendern; "konferens", "egen planeringstid", "upprop".

Så förbereder vi för det nya året. Motvilligt börjar vi längta efter att få sätta tänderna i kartongen från Skrivab med pennor, kollegieblock och flerfärgade post-it-lappar, som vi vet redan står och väntar i expeditionskorridoren. Alldeles på egen hand glider våra tankar mer och mer in i lektionsplaneringarnas, kursplanernas och betygskriteriernas värld. Lagom till sommarlovets sista helg har vi till och med kommit på hur roligt det ska bli att träffa eleverna igen. De där som var en decimeter kortare och kanske hade ljusare röst sist vi sågs.

På måndag börjar vi. Med färska nyårslöften och blanka almanacksblad. Kanske skulle jag ta på mig min lila långklänning med strass i alla fall...?