En och samma sång har letat sig upp från långt nere i magen hela dagen idag. Jag är inte ens medveten om att jag går och nynnar på den, förrän någon råkar ställa sig nära och jag kommer på att jag låter. "Mmm, hm, hmmm..."
"She hangs her head and cries in my shirt.
She must be hurt really badly
tell me what´s making her sadly?
Lisa, Lisa, sad Lisa, Lisa"
En ganska fånig liten sång. Enformig och med kanske inte helt korrekt engelska. Min pappa brukade sjunga den när jag var liten, mest för att den var lätt att spela på gitarren tror jag.
Och så dök den upp nu, som soundtrack till min dag.
Ingen har hängt med sitt huvud och gråtit mot min tröja, men kanske borde han ha gjort det. Innan han krashade. Istället blev det nu ett kort telefonsamtal, en liten tunn röst i andra änden som med gråtorra ord talade om en själ som tagit time-out och en ork som flög sin kos.
Minne: Jag är sisådär sex år gammal och sover över hos mormor och morfar. När jag ska åka hem säger mormor att hon skulle vilja ha mig där jämt. "Jag skulle kunna stoppa dig i en tändsticksask med rosa bomull och ha i fickan..."
Det där dök också upp idag. Som bild till mitt soundtrack. Jag kunde stoppa honom i en ask med rosa bomull och ha i fickan. Nynna "Lisa, Lisa, sad Lisa, Lisa". Tills orken kommer tillbaka.
Men det går ju inte.
1 kommentar:
Mmh, ibland undrar man om man inte skulle behöva stoppa in sig själv i en liten ask med rosa bomull och få ligga i sin egen ficka ett tag. Hur man bör lösa detta återstår att fundera ut :)
Skicka en kommentar