"Tänk på avståndet mellan fördömade och förlåtande när du stiger av"

Hisham Matars pappa Jaballah kämpade för 20 år sedan för demokrati i Libyen, ett ”brott” för vilket han hållits fängslad sedan dess. Om han inte redan är död? Familjen vet inte, det har gått många år sedan de senast hörde ifrån Jaballah, via ett utsmugglat brev från fängelset, där han beskrev de svåra förhållanden som rådde där, bakom de slutna murarna i ett lika slutet land. Han skrev också ”Sörj inte. Hade jag fått göra om allt från början så hade jag gjort precis samma sak. Jag är glad, för jag har stått upp för det jag tror på.”

Imorse intervjuades Hisham i P1 morgon på Sveriges Radio, appropå de demonstrationer som förutspås bli slutet för Moammar Gaddafis 42-åriga karriär som tyrann och diktator.

Jag satt hemma vid mitt trygga köksbord i ett land långt från Libyen. Jag hade just skickat iväg mina barn till skolan, sett dem promenera iväg med sina ryggsäckar, genom vit mjuk snö. Jag vet att ingen kommer att slå in min ytterdörr och fängsla mig för mina åsikter under dagen. När barnen kommer hem från skolan kommer jag fortfarande vara här. Jag kommer fråga vad de gjort idag och de kommer inte berätta att underrättelsetjänsten kommit och förhört deras fröken, eller att de sett militärer med automatkarbiner på skolgården under lunchrasten.

Reportern på Sveriges Radio frågar Hisham hur han ser på Moammar Gaddafi?

Hishams svar kommer snabbt och lätt, som en utandning:

”I feel sorry for him.”

Reportern blir lite ställd, det var inte svaret han väntat sig. Han får tänka efter en stund innan han formulerat följdfrågan:

”How do you mean?”

Och från radion i mitt kök hör jag en man, som enligt de flestas logik skulle vilja önska livet ur Gaddafi flera gånger om, förklara:

”Well… I think… Like all criminals, he is a victim. A victim of a reality he himself created.”

Tänk på det en stund.

Tänk på avståndet mellan den svartvita bilden av en diktators grymhet och Hishams förmåga att se världen i de gråskalor den faktiskt består av. Avståndet mellan människans lågmälda komplexitet och tidningarnas slagkraftiga löpsedlar.

Tänk på det och fundera över i vilken verklighet du vill leva? För precis som Moammar Gaddafi skapat sig en verklighet med sitt sätt att tänka och agera, så gör du och jag det.

I´m back!

Bloggen ville plötsligt en dag inte släppa in mig. Jag trixade och krånglade och mailade support och hade mig, men gav upp det hela efter några veckor. Tänkte "Äsch, jag får väl börja på en ny blogg då. Så småningom. Jag ska bara..."

Ja, jag ska bara...

... flytta

... byta jobb

... rensa ut

... känna in

Och där någonstans på vägen glömde jag väl bort blogg-projektet.

Tills det damp ned ett mail, eftersom en Malin hade lämnat en kommentar på mitt blogginlägg om synestesi. Och då provade jag igen att maila efter ett nytt lösenord. Och nu funkar det igen!

Tänka sig.

Tack du okända Malin, du återuppväckte min blogg ifrån de döda :-)

Så detta är mitt första inlägg i mitt andra blogg-liv, kan man säga.

Jag avslutar det med att dela med mig av en alldeles skimrande ögonblicksbild från tidigare idag:

**********

Jag hade närvarorunda på mitt jobb idag (jobbar inom en behandlings-institution). Gick runt med listan och prickade av klienterna, en efter en. De sista - fyra tatuerade muskelbyggda trettio-nånting-åringar - hittade jag i ett av fikarummen. Jag prickade av dem och sa "Jaha, det var det, alla är här".

När jag sen vände mig för att gå igen, så började en av killarna sjunga den där sången som dagisfröknarna brukar sjunga när det är samling:

(fingerade namn nu, såklart)

"Å Janne är hääär, å Kristian är hääär, tänk va roligt att Börje är här idag..."

Medan jag gick mot dörren så nynnade jag vidare på fortsättningen:

"... å i vårt glada gäng, tralla lalla lalla la..."

Men där avbröts jag, av en mansröst som med tydlig besvikelse ropade från fikarummet.

"Hallåååå!? Jag då? Jag är också här, faktiskt!"

Så det var bara att gå tillbaka, be om ursäkt och sen sjöng vi i kör, medan en tatuerad trettio-nånting-åring nickade nöjt:

"Å i vårt glada gäng har vi Danne här igen, tänk vad roligt att Danne är här!"

Ja, tänk vad roligt att Danne är här. Och Janne och Kristian och Börje och alla vi andra. Och vad vi behöver varandra, hur tatuerade och farliga vi än verkar på utsidan.