Det var längesen jag skrev nåt...

Tillvaron har gått på högvarv några veckor och så har även jag. Som vanligt med mig så säger min kropp ifrån när jag inte själv har vett att slå av på takten. I torsdags kväll blev jag således nedslagen av mig själv. Ett migränanfall deluxe, som utan sentimentalitet talade om för mig att jag minsann fick skylla mig själv.

Så nu har jag skyllt mig själv till och från i två dygn och tillslut verkar jag ha fattat vinken, för nu har jag inte behövt fylla på med triptaner (migränmedicin) sen imorse...

Det är rätt bra med migrän av det slaget. Jag riskerar liksom inte att dö i nån stress-relaterad sjukdom. Jag har inte en suck att komma upp i de stress-nivåerna, eftersom jag blir avbruten av en dunkande huvudvärk som tvingar mig att ligga raklång och tänka på ingenting om jag ens försöker bli lite utbränd. Praktiskt.

Igår lyssnade jag på Kristin Hersh för första gången sen gymnasiet. "I think last night, you were driving circles around me..." Nittonhundranittiofyra. Bromma gymnasiums årsboks redaktionslokaler. Vi bar ut soffan på skolgården och satt där och såg solen gå upp. Jag hade lila Dr Martens, trassligt hår och LillManges läderjacka över axlarna. Den luktade cigarettrök och framkallningsvätska.

Några kvarter bort bodde Kalle med de pepparkaksbruna ögonen. Dit kunde man cykla på fem minuter, klättra uppför brandstegen till hans rum på tredje våningen i den jättestora trävillan. I Kalles famn kunde man krypa in och somna en stund när dygnet fått lite för många timmar, men han var alltid svår att nå fram till när han var vaken. Han var med i nån såpa på TV några år senare, men då hade jag sedan länge slutat klättra uppför brandstegen på trevåningsvillan. Jag tror de flyttade. Vart vet jag inte.

Minnena från Bromma doftar tidig vårmorgon och sömnbrist. Vi levde på nätterna. I Pelles källare, där vi målade tennsoldater till tonerna av Sonic Youth. (Undrar vad vi skulle med tennsoldater till...?)

På månskenspromenad i Judarnskogen. Aldrig i tillräckligt varma kläder, vilket gav den perfekta ursäkten för att sätta sig tätt, tätt ihop på parkbänken vid sjöänden. Krypa ihop tills den ena inte gick att skilja från den andre: I en famn, någon i knät, en annan lutad mot mitt bröst, någon att luta sig mot. Alltid nära. Alltid slingra ihop sig till skydd mot... Ja vad var det vi sökte skydd mot?

På trappan till vårt hus stod vi och förundrades över två klart lysande ringar runt månen, men det var före google, så det dröjde många år innan jag fick veta att det kallas "halo". Jag hade önskat att det inte haft något namn. Att det var något som bara fanns just då, just där.

Om jag någon gång faktiskt gick och lade mig på kvällen, så låg det godmorgonpost i brevlådan på morgonen, från någon vilsen själ som gått nattlig promenad förbi mitt fönster, men inte velat väcka mig med grus på rutan. En omsorgsfullt ritad kaffemugg på rutigt papper, en liten dikt om natten, livet, kärleken och ensamheten. Alltid i svart tusch.

Svart tusch, vårmorgon, asfalt, framkallingsvätska. Känslan av våtkall cykelsadel mot tighta jeans och vinden i ansiktet.

Jag måste lyssna oftare på Kristin Hersh.

I think last night you were driving circles around me.