Dan före dan

Skrivet 23:e december, morgon på torpet. (Samma morgon gick vårt trådlösa nätverk på julledighet, så den uppmärksamme kan notera att inlägget inte är postat dan före dan, utan dan efter...)

Vi har gått upp tidigt trots att vi inte behöver, för att slippa stressa. Vi ska äta lunch hos min mormor och morfar klockan 12 och känner jag oss rätt så kommer vi få bråttom vid 10.30 hur tidigt vi än gått upp. Men då har vi i alla fall haft en lugn morgon fram till dess.

Sambon funderar dock på att ställa in julen. Hens röda kalsonger, som hen bara använder på jul, ligger i smutsen. Katastrof. Men inte visste jag att det var ett par heliga julekalsonger. Det var nån vecka sen, när jag en morgon upptäckte att jag inte hade några rena underkläder. De där röda passade hyfsat och alternativen var inte alls lika hyfsade, så... Oturligt nog är min sambo något av en traditionsfascist och tanken att fira jul i några andra kalsonger än de röda, tycks vara en svårsmält nyordning.

Appropå nyordning så håller jag på och implementerar ett nytt ord i mitt vokabulär. Det är en ny bekantskap som har introducerat det. Eller snarare användningen av det, för själva ordet har jag hört förut, men nybekantingen är den första jag mött som faktiskt använder det fullt ut. Ordet är "hen" och ersätter "hon" och "han". Ett genusneutralt pronomen, alltså. Ett neutrum på sätt och vis, för benämning av människor, men utan den känsla av objekt orden "den" och "det" inger. Jag gillar tanken, men själva ordet ligger obekvämt i munnen, än så länge. Jag börjar med att använda det i skrift, för att se om det så småningom vill flytta in i mitt tal.

Jag känner igen obekvämligheten från första gången vi klädde sonen i en rosa tröja. Kan man göra så? Det ser lite konstigt ut... Det känns som ett begynnande skavsår nån stans i bakhuvudet. Men - nej! Så fasen heller att jag tänker kapitulera så lätt inför såna kulturellt inpräntade dumheter. Nu blir det rosa tröja och så får det vara bra med den saken!

Och bara nån vecka senare hade skavsåret läkt. Det såg inte alls konstigt ut och jag kunde inte längre minnas: Vad var det egentligen som tog emot så med en rosa tröja?

Det har ljusnat ute. Jag har druckit kaffe och lagt över nio avsnitt av P3 dokumentär i min Mp3-spelare. Fick dem av en kollega för flera veckor sen, men det var först igår jag tog mig tid att börja lyssna. Och nu är jag fast. Tänkte att de kan bli ett bra sällskap när våra stojande, stimmande, julfirande släktingar blir lite för mycket av det goda och jag behöver dra mig undan till någon tyst vrå och ctlr+alt+delet:a mig en stund.

Nu är det dags att sparka igång den här Cirque de Årlig Tradition.

God Jul!

Pysselmania

Idag har vi firat terminens sista skoldag med att pyssla hela dagen. Varje elev fick redan i förra veckan fylla i ett "utseende-formulär" med frågor om hårfärg, saker man ofta ses bära omkring på, vanligaste ansiktsuttryck, osv.

Imorse fick var och en tillbaka sitt papper, samt ett uppdukat smörgåsbord av piprensare, tygstuvar, lim, pärlor, träkulor och sånt jox. Uppdraget för dagen har sedan varit att göra ett självporträtt, med så många detaljer som möjligt från det de skrev förra veckan om sig själva.

Vi har haft galet roligt! Skrattat åt varandras knäppa idéer, försökt klura ut bästa sättet att göra ett par jeans i storlek tvåochenhalv, byggt pyttemobiltelefoner av glasspinnar och så har vi hunnit äta några pepparkakor också. Slutligen limmades skimrande vingar på varje litet självporträtt. För de är små änglar, varenda en av de där bullrande, diskuterande, slamrande, fnittrande, blyga, osäkra, kaxiga femtonåringarna.

Fick läsa upp ett brev för klassen också, som nyligen damp ned i brevlådan. Det kom från en föreläsare som var och höll i en temadag om kärlek, hat och förlåtelse hos oss för en månad sen.

Han skrev: Det finns hopp om framtiden med ungdomar som ni.

Och jag kan bara hålla med. Om och om igen:

Dagens ungdom.

I love them!

Godnatt!/

Emerentia (längst till vänster i mittenraden, klicka på bilden om du vill se den större)

Geggamoja

Så här års är det lite moment 22 på torpet.
Å ena sidan är det tacksamt med milda vintrar när man bor i ett hus som klär bäst i sommardräkt. Det drar ordentligt från fönster och golv på oss, där vi sitter i kökssoffan och kivas om vems tur det är att sitta närmast murstocken. (Som till skillnad från golven kan
bli riktigt varm och mysig efter nån timmes eldande i spisen.)

De lokala handlarna gör stora pengar på vår värmeljuskonsumtion, för att inte tala om elbolagen som skrattar hela vägen till banken över de där naiva stackarna som eldar för kråkorna nånstans strax norr om Åkersberga.
Så på det viset är det ju bara bra om det är lite plusgrader ute.

Men å andra sidan...

Å andra sidan ligger huset i en sluttning strax nedanför en höjd. Och vi har en gång för alla konstaterat att det som inte blev julesnö i plusgraderna, det föll ned från himlen ändå. Som juleregn. Oändliga mängder, vad det verkar. Och varenda nedfallen droppe tycks vilja ta vägen över just vår tomt, på sin väg ut mot havet.

Följdaktligen: Gegga. Överallt! Vägen upp från parkeringen är sedan veckor tillbaka obrukbar. Vi tar större och större omvägar upp i skogskanten för att ta oss till och från huset. Lite smuts är ju ingen fara, det är inte det. Gummistövlar hör till grundutrustningen här. Men det här är inte vanlig gegga vi snackar om. Det är levälling from hell! Den har ingen fast punkt; man glider, halkar, kanar, faller omkull. Den breder ut sig som en levande organism och förtär allt i sin väg. Framförallt äter den gräsmatta, men häromdagen höll den faktiskt på att sluka vår son.

Husägaren före oss - min farfar - var på många sätt en klok man.
1) Han brukade torpet som sommarställe och stängde till det över vintern. (Inget snilledrag kanske, mer normalbegåvning. Till skillnad från nuvarande torpare...)
2) Han la ut trädgårdsplattor av betong framför ytterdörren, lite sådär utifall-att. Det är en försyn vi tyst tackat honom för många gånger, när vi hoppat mellan betongplattorna som vore de isflak i ett kallt hav.

Men solen har fläckar och så även farfar. Visserligen löper ett djupt och fint dike längs hela vägen. Problemet är att farfar grävde diket på fel sida, i förhållande till marklutningen. Allt vatten som ska ned i diket måste alltså först rinna över vägen. Den lilla detaljen tänkte nog inte farfar på, han var ju som sagt inte här den årstid då det är som mest nederbörd. Men vi märker.

Bland annat märker vi hur betongplattorna framför ytterdörren sakta sjunker i dyn. Nu får det bara plats en halv fot på varje platta och mycket snart kanske bara en tåspets.

Tack och lov står själva huset direkt på berggrund, för fortsätter det såhär, så lär vi vakna på annandagen för att upptäcka att vi bor på en ö.