Min son och hans sjätte sinne

I morse på bussen. Sonen 5 år tittar ut genom bussfönstret. Jag går igenom dagens att-göra-lista i huvudet och bannar mig själv för att jag glömde mobiltelefonen hemma.

Plötsligt säger han: "Vet du, om man ska rita nån dum figur, så kan man ta rött, för rött är en dum färg..."

Jag kommenterar att, jo, man får ju ofta en känsla av en färg. Frågar om han har nån annan färg som han får någon känsla av?

"Ja, grönt. Grönt är en glad färg!"

Jag frågar vad han tycker om blå?

"Den är... tuff. Vad tycker du mamma?"

Jag säger att jag nog tycker att blå är lite sorgsen, fast lugn också. Sen blir det tyst igen. Jag återgår till att-göra-listan. Sonen funderar tydligen vidare på det där med färger, för efter några minuter hörs från fönsterplatsen:

"Röster har ju färger också."

"Jaså? Det har jag inte tänkt på... Hur då menar du?"

"Jo, för att pappa, han har ju en blå röst och det har jag också. Och din röst, den är ju rosa."

Han säger det med en matter-of-fact ton som inte uppmanar till några ifrågasättanden. Fiskar bor i vattnet, kor äter gräs, röster har färger. Det är ju fullkomligt glasklart. Nu blir jag nyfiken och lämnar dagens måste-planering och övergår till att försöka råda bot på min uppenbara kunskapsbrist på området. Jag frågar om olika personers röstfärger och sonen svarar snabbt och lätt. Det visar sig att storasysters röst är rosa, som min. Fröken har en vit röst och det har också en klasskompis, farbror M och faster V. En annan kompis har blå som pappa, men farmors är mera ljusblå. Mormor ber han att få återkomma om, för den är lite svår att definiera i färg tydligen. Farfar kan stoltsera med att vara den ende i bekantskapskretsen som har en beige röst.

Jag undrar hur han kan veta vilken röst som har vilken färg?

"Jomen det är ju för att de väger olika! Blå väger såhär (han visar med handen i midjehöjd, som om han höll i en boll), men vit, den är såhär (handen åker upp ovanför huvudet)."

Jaha... OK. Jag kommer på att jag aldrig frågade om elevassistentens röst. Vad har hon för färg? Sonen skiner upp:

"Hon har lila! Och den... den är såhääääär tung!" Och så visar han med handen nere vid foten. Han trillar nästan av bussätet, så tung är den.

Och nu börjar jag fatta, för den kvinnan har verkligen en lila röst. Med tyngd i.

Vi pratar lite om att de flesta nog bara tänker på att röster har ett ljud, men inte att de har färg och väger olika. Det tycker sonen är lite märkligt, något så uppenbart liksom... Men samtidigt är han lite stolt över att vara en som har tänkt på det.

Väl framme i skolan upplyser han även fröken (hon med den vita rösten) och hon, som är ett under av öppenhet inför alla barnens påfund och idéer sätter sig på huk och lyssnar intresserat. Jag vinkar hejdå, men sonen är för upptagen med sitt förklarande för att hinna med någon kram.

När jag kommer och hämtar honom på eftermiddagen drar han med mig in till sin teckningslåda och visar en bild han jobbat på under dagen. Där är blå cirklar, vita moln och en lila triangel. För under dagen har han kommit på att röster (förutom färg grundat på vikt) även har former.

Såklart.

Så lite man vet och sån tur att man har en femåring som kan lära en!

Ord

Jag startade den här bloggen för att jag är så förtjust i ord.

Jag tycker om att vända och vrida på dem. Plocka i högen för att hitta ett med precis rätt nyans. Smaka på det. Sätta in det i en mening. Byta ut det, backa några steg, kisa lätt och titta från lite avstånd. Passade det...? Eller kanske det här istället? En synonym. Prova igen. Nä, det första passade bättre.

Måla med ord. Få syn på mina tankar med ord. Sortera bland intryck med ord. Avslöja nakna kejsare, luftslott och hjärnspöken med ord.

En del tycker att det är trams. Och visst, lite tramsigt är det ju. En tomat är en tomat oavsett om den är röd, gulröd, karmosinröd eller för all del grön med en orange solfläck mitt på. En tomat. Men jag tycker på nåt sätt att tomaten blir trevligare att ha att göra med när den får en ord-dräkt och blir något mer än bara en tomat. Ord-trams, visst, men jag är trygg i det. Andra samlar på nummerplåts-nummer eller fågelskådar i ett myggigt träsk. Nåt trams ska man ju ha att begripa sin värld genom.

Mest gillar jag ord för att de har en sån enastående förmåga att lyfta upp mig, bort från asfalt och vattenpölar, från busstider, disk och tandborstning. Till en annan dimension. Till den där sagan som mitt liv är (precis som alla andras) alldeles här där jag står, fast lite längre upp i luften och lite längre in mot mitten. Där kämpar modiga människor mot drakar - och vinner! Där kan tankar och känslor ta fysisk gestalt och färdas genom tid och rum. Där sker mirakel mest hela tiden och där kan kärlek aldrig dö. För precis så är det, på riktigt, om man vågar se lite annat än det som är mitt framför näsan.

Som idag på lunchen, när sagan försiktigt la en hand på min axel i form av ett SMS. Tre ord. En liten del av sagan som är mitt liv:

"Hej söstra mi."

Jag har haft dem i fickan hela dagen, de där tre orden. I fickan och i själen och jag har varit mitt i sagan och det är så fantastiskt att någon lät mig hitta dit just idag, för det har varit så mycket asfalt och busstider och sånt på sistone, så det behövdes verkligen. Senare på eftermiddagen mötte jag en drake, men det var ingen fara för jag hade mitt svärd och min sköld och draken kände det nog på sig, för han kröp tillbaka in i sin håla och höll sig undan resten av dagen.

Och nu: REKLAM!

(Jag har varken tid eller inspiration för något långt inlägg, så nu blir det reklampaus!)

Kolla in Creative Company: http://www.cchobby.se/

Skitbilligt, jätteroligt och huuuur mycket som helst för folk som liksom jag lider/njuter av tvångsmässigt pysselsyndrom. De har inte allt; hardcore-hantverkaren saknar både verktyg och material, men för köksbords-slöjdaren finns det mesta. Oslagbara leveranstider (2-3 arbetsdagar, vilket de inte bara lovar, utan dessutom håller). Hemsidan är lite rörig kan jag tycka, åtminstone om man jämför med t.ex slöjd-detaljer, men det är smällar man får ta.

Har köpt byggsatser (bilden) i födelsedagspresent till sonen som jag kommer ha minst lika mycket nöje av som han! Till jobbet decoupage-papper med da Vinci-motiv, 2000 glasspinnar till modellbygge, lack med silverglitter och en massa annat som man vill låsa in sig och hantverksfrossa tillsammans med i några dygn.

Låtsas-hantverket scrapbooking vägrar jag av princip att befatta mig med, men är man lagd åt det hållet, så är Creative Company förmodligen rena eldoradot.

Halleluja. Amen.

Jag vet inte vad jag ska sätta för rubrik på det här konstiga inlägget.

Jag har skickat en massa mail den här veckan. Idag, när jag skickade det femtielfte så insåg jag att jag lagt mig till med en typ av... vi kan kalla dem Marina Metaforer.
Jag har i var och varannan mening använt mig av utryck som:

* Välkommen ombord
* Det ser ut som att vi kan få den här skutan att segla tillslut
och
* Dags att kasta loss

Jag gillar som regel liknelser och bildliga uttryck, men nu har det gått överstyr! (Eller kanske skulle jag vara rolig nu och skriva "överbord"...?) Jag vill inte riktigt gå med på att de där pilsnerfilmskäcka orden kommer från mig. Men det gör de ju bevisligen.

Följande är min amatörpsykologiska analys av mitt nyupptäckta kapten Haddock-alter ego:

Antingen a) Jag är en tönt som inte vill erkänna det,
eller b) Jag är inte riktigt mig själv för tillfället.

Jag vill gärna luta åt det senare, men sanningen ligger nog åtminstone någonstans mittemellan. Alltså: c) Jag är en tönt som oftast döljer det ganska väl, men jag har haft lite för mycket i huvudet för att hinna låtsas att jag är sådär lagom coolt avspänd med den nonchalanta torra humor som jag tycker är så rolig hos andra, men sällan själv lyckas ro iland (nu gjorde jag det IGEN!).

Så är det nog. Det har varit hela havet stormar (Aaaarrggh, jag kan inte sluta!) både på jobbet och med familje-logistiken den senaste veckan och i mina försök att hålla humöret uppe har jag gått och blivit självaste Edvard Persson.

Inte ens ett vettigt blogginlägg lyckades jag få ihop till.

Skepp ohoj!