Söndag i skogen

Vi packar ryggsäcken med grillkorv, toarulle, tändstickor, termos, varmtröja.

En stor korg var till mamman och morfarn, en liten var till barnen.

Mer än så behövs inte för att blåsa jobbstresstankar och vi-borde-städa-moralen all världens väg. Det finns ingenting man borde eller måste. Man bara går där med nedböjt huvud och spanar i mossan. Pratar om ditten och datten, eller är tyst. Som det faller sig. Då och då:

"Hur går det, hittar du nåt?"

"Mamma, kan man äta den här?"

"Men den här då? Är det en Karljohan?"

"Morfar, får jag bära den där i min korg?"

När benen är trötta slår vi oss ned i vitmossan nånstans. Gör upp en liten eld. Grillar korv och dricker svalnat kaffe i plastkåsa. Den sista kalla kaffeskvätten häller vi på glöden innan vi lägger tillbaka mosstuvan, gömmer våra spår.

Kollar kartan. Hittar grusvägen som leder tillbaka mot bilen. Enas om att gå i skogen bredvid vägen. Det lönar sig. Korgarna blir nästan fulla.

Lagom till eftermiddagsfikat är vi hemma i trädgårdssoffan igen. Rensar dagens skörd i sensommarsolen. Och så ännu en kopp svalnat kaffe, med kanelgifflar som vi köpt nere på macken.

Inte någon rolig dag.

En och samma sång har letat sig upp från långt nere i magen hela dagen idag. Jag är inte ens medveten om att jag går och nynnar på den, förrän någon råkar ställa sig nära och jag kommer på att jag låter. "Mmm, hm, hmmm..."

"She hangs her head and cries in my shirt.
She must be hurt really badly
tell me what´s making her sadly?
Lisa, Lisa, sad Lisa, Lisa"

En ganska fånig liten sång. Enformig och med kanske inte helt korrekt engelska. Min pappa brukade sjunga den när jag var liten, mest för att den var lätt att spela på gitarren tror jag.

Och så dök den upp nu, som soundtrack till min dag.

Ingen har hängt med sitt huvud och gråtit mot min tröja, men kanske borde han ha gjort det. Innan han krashade. Istället blev det nu ett kort telefonsamtal, en liten tunn röst i andra änden som med gråtorra ord talade om en själ som tagit time-out och en ork som flög sin kos.

Minne: Jag är sisådär sex år gammal och sover över hos mormor och morfar. När jag ska åka hem säger mormor att hon skulle vilja ha mig där jämt. "Jag skulle kunna stoppa dig i en tändsticksask med rosa bomull och ha i fickan..."

Det där dök också upp idag. Som bild till mitt soundtrack. Jag kunde stoppa honom i en ask med rosa bomull och ha i fickan. Nynna "Lisa, Lisa, sad Lisa, Lisa". Tills orken kommer tillbaka.

Men det går ju inte.

Ring skolklocka, ring...

Enligt kristen tideräkning börjar det nya året natten mellan 31:a december och 1:a januari. För landets lärare är det däremot nu i augusti som det verkliga nyåret inträffar.

Vi firar inte med fyrerkerier, vi klär oss inte i långklänning och smoking, vi sköljer inte ned någon hummer med champagne.

Vi går till Akademibokhandeln. Vi möts där framför hyllan med fickkalendrar, filofaxblad och pennfodral. Nickar kort åt varandra, byter några artiga fraser om hur sommaren har varit. Möjligen jämför vi val av kalender. "Jaha, Moleskin, är den bra? Mmmm, det är ju bra med A5-format. Själv gillar jag den här med förtryckta närvarolistor..."

Sedan lämnar vi varandra ifred, avstår att samtala någon längre stund. Det är trots allt några sommarlovsdagar kvar och vi respekterar varandras behov av att inte riktigt ännu kapitulera inför läsårsstarten.

Så åker vi hem. Gräver fram filofaxen som legat längst in i garderoben sedan i juni. Plockar ut gamla kalenderblad. Sätter in nya. Sorterar bland klasslistor, veckoplaneringar och minnesanteckningar. Öppnar sommarmailet från rektor, skriver in tiderna för uppstartsveckan på första uppslaget i den ännu tomma kalendern; "konferens", "egen planeringstid", "upprop".

Så förbereder vi för det nya året. Motvilligt börjar vi längta efter att få sätta tänderna i kartongen från Skrivab med pennor, kollegieblock och flerfärgade post-it-lappar, som vi vet redan står och väntar i expeditionskorridoren. Alldeles på egen hand glider våra tankar mer och mer in i lektionsplaneringarnas, kursplanernas och betygskriteriernas värld. Lagom till sommarlovets sista helg har vi till och med kommit på hur roligt det ska bli att träffa eleverna igen. De där som var en decimeter kortare och kanske hade ljusare röst sist vi sågs.

På måndag börjar vi. Med färska nyårslöften och blanka almanacksblad. Kanske skulle jag ta på mig min lila långklänning med strass i alla fall...?

Die Mauer

Halt här får ingen passera...


Eller, jo. Om några veckor när vi lagt trädäcket framför muren och byggt en trappa uppför berget kan man nog passera, utan risk för benbrott.


Just för tillfället är det dock bara en mur. Fast "bara" förresten... Den lär överleva oss alla med god marginal. (Tills mina barnbarnsbarn i en fjärran framtid får för sig att riva den och bygga en glasfibervägg eller nåt annat modernt påfund istället. Då ska jag hemsöka dem i fasansfulla mardrömmar tills de ändrar sig *moahahah*)

Nåja, det här inlägget har inget vettigt att förmedla till varken nutiden eller eftervärlden. Det är bara ett ode till min egen förträfflighet. Eller för att vara exakt: till min, min brors, min sambos och vår kompis M:s förträfflighet. Det är nämligen vi som byggt muren. Det är också vi som lider svår träningsvärk (och svårt övermod) idag. Men det går väl över... Åtminstone till nästa nu-tar-vi-i-så-vi-kräks-projekt.


MVH
/Klubben För Inbördes Beundran