Tog vägen genom skogen från dagis idag. Två barn som ränner före in i grönskan, en mamma några steg efter. Ingen brådska, vi har ändå missat tidiga bussen hem. Som vännen PM (mannen som inte vet vad bråttom är) sa häromdagen: "Du vet, det bästa med att vara försenad är att då kan man gå med luuugna steg. Man är ju ändå sen!"
Stannar till där mitt på stigen. Lyssnar på ljuden under skira lövtaket. Drar ett andetag mättat med blommor, grönska, jord, liv. När det inte finns mer plats i lungorna att fylla, då tar orden slut. Jag blir stum, lycklig och sorgsen på samma gång. Vill gråta och jubla, rusa rakt in i sommaren men samtidigt lägga mig ned och vara stilla mitt på stigen och smälta in i alltihop.
Ibland är det så överväldigande lätt att vara ett litet korn på den här planeten. Så överväldigande lätt att vara stor som hela världen. Lätt att vara så lycklig att man börjar gråta.
Vid stigens slut; två barn glatt väntande med utblommade maskrosbollar i varje hand. Blåsa maskrosbollar hela vägen hem. Lätta, lätta små fjun som seglar iväg högt ovanför våra huvuden för att landa i någons omsorgsfullt ansade rabatt och bli nya ogräs nästa säsong.
Svårare än så behöver det inte vara idag.
2 kommentarer:
Ja, så enkelt kan livet vara ibland. Jag känner igen det du beskriver men skulle aldrig kunna skriva om det som du gör.
Fint att få läsa.
Tack rara :-)
Skicka en kommentar