Sex laxar i en laxask...

... eller i dagens version: tjugotre åttondeklassare i ett torp.

Närmare bestämt tjugotre regnvåta åttondeklassare (och två lärare) i vårt torp här hemma. Jag räknade ut att vi hade ungefär tre kvadratmeter var att röra oss på.

Varje ledig yta i huset fylldes med kortspelande, picknickande, babblande tonåringar. Några passade på att bygga med kaplastavar i barnens rum, andra smulade ned vår dubbelsäng med medhavda mackor och chilinötter. Några tjejer avhandlade något viktigt i viskande samtalston inne på toaletten.

Skratt. Leenden. De annars vanliga attityderna hade en del tappat någonstans på grusvägen från busshållplatsen. Det är nog lättare att släppa greppet om masker och ytor i en gungstol under ett snedtak, än i en lysrörsbelyst skolkorridor...

Och ute regnade det. Och regnade. Och regnade.

Jag stod i köket och hörde regnet på vårt tak blandas med rösterna från de där tjugotre som ska gå på sommarlov imorgon. Tjugotre människor med en fot bland kaplastavarna och en fot i vuxenheten. Stod där länge och bara lyssnade. Kärlek är inget överord att använda i sammanhanget.

Visserligen undrade en sur busschaufför på hemvägen om det var "ett dagis som klivit ombord!?". Men han hade nog en dålig dag, för den där virvelvinden som svepte genom vårt torp idag utan att lämna mer än några smulor i sängen och en leende lärare bakom sig var ett levande exempel på att "dagens ungdom" är en fin titel. Att vara deras lärare är en ynnest större än jag kan sätta ord på dagar som denna.

Kärlek är inget överord i sammanhanget. Det är själva kärnan.