Hemma

Igår vid middagstid satt vi långt nere i Londons bullriga, vinande, susande, skramlande tunnelbana.

Idag vid middagstid satt jag vid vårt oljade furubord och hörde inget annat än fåglarna utanför.

Kontraster, onekligen... Jag sov fram till lunch idag och har knappt fått ett vettigt handtag gjort på hela dagen. Att ställa om huvudet och själen (och öronen!) kräver sitt utrymme.

Det är ganska många som har ringt medan vi varit borta. Vi har ägnat dagen åt att prata i telefon. Pappa ville veta när vi ska hämta grus med hans kärra. En elev som undrar när vi ska ses och repa lite extra i musiksalen på jobbet. Mamma som bara vill veta hur vi haft det i största allmänhet. Vännerna som flyttat till långtbortistan som undrar om vi kan ses. Morbror som pratat in ett halvt meddelande på telefonsvararen och som jag inte fått tag på än, så vad han ville vet jag inte...

Det känns varmt med en blinkande telefonsvarare när man kommer hem. "Blink, blink - det är nån som vet att du finns."

Samtidigt är det något med telefonsamtal som gör mig svettig. Det är ett svårt sätt att kommunicera... Det är ingen monolog, som när man skriver brev och mail. Men det blir ingen fullt fungerande dialog heller. Jag blir liksom stressad av avsaknaden av ansiktsuttryck. Den där lilla fördröjningen mellan att jag säger något och den andre svarar blir ett tomrum som inte går att fylla med något annat än osäker väntan. Och på bråkdelen av en sekund, så hinner en filifjonka* som jag tänka rätt många tankar av typen "Nu tog hon säkert illa upp... Lät jag irriterad när jag sa så där? Är han kanske mitt i maten? Jag stör säkert."

Ingen särskilt charmig egenskap det där att förutsätta att man är fel och ivägen... Tack och lov har jag ett hyfsat välfungerande förnuft som kan hålla koll på mig och om inte ens det räcker så är min sambo ganska bra på att påpeka att "du, om de ringde, så kan det ju betyda att de faktiskt vill prata med dig, har du tänkt på det?"

Ja käre värld... Jag jobbar på det, men telefonsamtal kommer nog aldrig bli min favorit bland kommunikationskanaler.

Appropå svårigheter med mänsklig kommunikation, så fick jag en bok av vännerna i London. "The curios incident of the dog in the night-time" av Mark Haddon. Jaget i boken är femtonårige Christoper Boone, som har Aspergers syndrom. Ett kort utdrag:

"I find people confusing.
This is for two main reasons.
The first main reason is that people do a lot of talking without using any words. Siobhan says that if you raise an eyebrow it can mean lots of different things. It can mean 'I want to do sex with you' and it can also mean 'I think that what you just said was very stupid'."

Om man kan ha favorit-diagnoser så hamnar Aspergers högst upp på min topp-tio-lista. (Tätt följd av Downs syndrom.) Jag hoppas verkligen att vi aldrig hamnar så snett i genteknologin att såna "avvikelser" (i brist på bättre ord) försvinner. Vi skulle ha en mycket fattig och trist värld utan dem.

Ja, sånt där funderar jag på, medan fåglarna kvittrar och telefonsvararen blinkar och min själ ställer om sig till "hemma". Ganska trivsamt. Imorgon ska jag kanske packa upp alla våra väskor och påsar från Englands-veckan. Men bara kanske...



* Filifjonka: person med tendens att alltid tro att något hemskt är mycket nära förestående. Se Tove Janssons "Filifjonkan som trodde på katastrofer". Finns att läsa i novellsamlingen "Det osynliga barnet", vilken över huvud taget är en god investering för vem som helst som tycker att livet och människorna är intressanta företeelser.