Amor vincit omnia

Igår gjorde jag en resa bakåt i tiden. Till en plats som format mig till den jag är, bland människor som sett mig växa upp, som har utmanat mina rädslor, komplex och fördomar så många gånger att de nog genom åren sett mig ur de flesta av mina sämre vinklar. Några av dem har jag till och med sårat och gjort besviken. Några av dem har sårat mig. Och allt annat vore märkligt, för sådant är en del av livet. Och vi har delat liv.

Våra fötter har trampat samma stigar, vi känner igen samma dofter, minns samma solnedgångar över en daggvåt fotbollsplan. Våra tankar har landat på samma tegelgolv framför en ständigt föränderlig altartavla av himmel, hav och grönskande träd.

Igår var jag tillbaka där. Fick krama famnar jag saknat, minnas tillsammans, se ansikten som är samma som då, men lite annorlunda, några år äldre. Skrattade, dansade, pratade oss genom natten.

Också käraste vännen kom dit. Bror. Han som jag inte orkade med och med sorg fick lov att släppa greppet om då, för länge sedan. Hade hoppats men inte vågat tro att han skulle dyka upp. Hade bävat för att han skulle göra det.

Grät tillsammans på bryggan. Förundrades över hur lite, annat än tid, som försvunnit mellan oss. Samma, men med annat lugn och mer perspektiv. Ett "kapitel två" i en saga jag trott var över.

Han sjöng "There will come a day when there´ll be no pain, no heartbreaks, miseries or sorrows...", men jag tror inte det. Jag vill inte det.

Det är inte meningen att vi ska leva våra liv smärtfritt. Vi ska utmana varandras rädslor, komplex och fördomar. Smärtfria liv är innehållslösa, känslofattiga liv.

Det är meningen att vi ska älska varandra i nöd och lust.