Sköna hem kommer aldrig göra reportage hemma hos oss.

Det finns en värld som kallas den verkliga.

I den världen har vi en grå hallmatta som är full av grus, skor och plastpåsar 350 dagar om året.

I köket trängs havregrynen med den tomma brödkorgen (sånär som på ett centimetertjockt lager smulor i botten) och billiga konserver från Willys. Alltihop on display, eftersom vi valde att sätta in öppna hyllor istället för skåp med luckor. Det blir mera lantlig touch då.

Under snedtaket på övervåningen ligger sambons kläder ovanpå CD-skivorna, eftersom vi inte riktigt har löst garderobsfrågan än. Ovanpå CD-skivorna är i och för sig en ganska bra plats, för då slipper vi få damm på vår närmast kulturminnesmärkta skivsamling. Vi lyssnar aldrig på dem; inte en enda skiva ligger i rätt fodral och dessutom var det ett tag sen någon i hushållet på allvar kände för att rocka loss i pyjamas till Guns´n Roses. (Den uppmärksamme läsaren kan här lägga ihop två och två och konstatera att vi inte köpt skivor sedan Dackefejden. Eller åtminstone inte sedan vi fick barn. Eller om det var sen vi fick internet...?)

I matrummet står vårt två meter långa handgjorda furubord från Järvsö, där vi dagligen klämmer ihop oss och vår middag på den lilla yta vid ena kortänden som inte är belamrad med papper-som-ska-sorteras, verktyg, leksaker och urvuxna barnkläder som väntar på att packas i lådor och ställas i förrådet.

Sista veckan har man fått sitta med benen i en mycket obekväm vinkel varje gång man går på toa, för högen med smutstvätt har vuxit sig så stor att den nu inte bara fyller tvättskåpets samtliga kubikcentimetrar, utan även har börjat inta större delen av golvet framför toaletten.

Men jag har en hemlighet...

Det där är inte den verkliga världen!

Den verkligt verkliga världen är denna: Jag ligger på knä och gräver i det kaos av rötter och hårt packad lerjord som snart ska vara förvandlad till en rabatt av sommarblomster i alla regnbågens färger. Tittar jag snett åt vänster så kan jag nästan se huset som vi ska bygga däruppe bakom hallonlandet så snart vi får banklån. Det är stort och rött och omgärdas av en grusplan åt väster och ett trädäck i söder. Vårt nuvarande hus är om-panelat och nymålat och rymmer både gästrum, verkstad och ett rum för sambons biodlar-grejer. Någonstans på tomten hör jag barnen leka och banne mig om inte den där bruna hunden som kanske heter Chewbacka håller mig sällskap här i mitt rabattgrävande... Nosar lite, viftar på svansen och undrar om vi inte ska gå på skogspromenad snart?

Den verkligt verkliga världen samsas med brödsmulorna och smutstvätten i nuet och vardagen. Kanske nån dag kommer de att vara ett och samma. Men antagligen kommer jag ha hittat nya önskeprojekt att dagdrömma om då. Jag hoppas det.

För det bästa med perfekta hem, där stilleben på hallbord aldrig är dammiga och de färska grönsakerna i skålen på köksön aldrig ruttnar, är ju att man kan drömma om dem. Det bästa med att aldrig vara färdig är att man har något kvar.

Sköna hem kommer aldrig göra reportage hemma hos mig. Men det behövs inte. Jag har redan ett helt bibliotek av inredningsidéer, planlösningar och färgsättningar inne i huvudet. Jag är mitt eget sköna hem.

Nu ska jag dammsuga hallmattan.