Det finns för få oduktiga människor.

Jag har hört det så många gånger att jag oreflekterat gjort det till en sanning: "Det finns för många duktiga flickor!"

Man ska inte vara en duktig flicka. Då är man lurad, utnyttjad och fast i kvinnofällan.

Och det kan för all del stämma att många "duktiga flickor" är det. Lurade och utnyttjade. Av de oduktiga. De som inte orkar anstränga sig, när det finns så duktiga flickor som kan göra jobbet åt dem...

Men hur i hela himmelens namn kan det ha blivit upp till de duktiga flickorna att lösa även det problemet, genom att bli mindre duktiga!?
Vilket ljushuvud var det som kom på att "Hej, vi gör så här: Om ALLA blir lite mer skitstövelaktiga, så blir det rättvist!"
Om de duktiga flickorna lär sig säga "NEJ!" så kommer de inte bli utnyttjade. Hurra.

Hur vore det med lite logik i resonemangen här? Alla som tycker att vår värld lider överflöd på goda gärningar, medmänsklighet och snällhet räcker upp en hand...

Hur vore det om de egoistiska, självtillräckliga och oduktiga människorna skärpte till sig istället?

Hur vore det om de duktiga flickorna kunde få vara de förebilder de faktiskt är?

Tänk er en värld där den så kallade "duktigheten" är norm:
Ensam tant bryter benet och kan inte gå och handla - en armé av duktiga grannar ställer upp och lagar mat åt henne tills hon blir frisk.
Ledsen tonåring orkar inte med skolan - duktiga klasskompisar peppar honom att följa med hem efter skolan och göra matteläxan tillsammans.
Ensamstående pappa får inte ihop det med dagishämtningen - duktiga vänner och släktingar erbjuder sig att hjälpa till.
Bara som exempel.

Och då befinner vi oss ändå bara i ett lokalt perspektiv. Tar vi det dessutom ut i ett globalt sammanhang så får det ju rent Ghandiska proportioner.

Det-finns-för-många-duktiga-flickor-my-ass.
Det finns för få. För få som bryr sig. För få som fattat att glädjen i att ge åt andra är större än glädjen i att ta emot. För få som läste Bamse när de var små...

I veckotidningarna står självförverklingstipsen på kö för att hjälpa oss bli lyckliga: Ta hand om dig själv. Lär dig säga nej. Våga vara ego halleluja amen.

Men jag vill inte ta hand om mig själv och säga nej! Jag vill att vi ska ta hand om varandra. Jag vill att vi ska hjälpas åt att säga ja.
Man blir nämligen inte utbränd och utnyttjad av sina egna "ja". Det är andras "nej" som tär och äter kraft.

Dessutom, alla överdimensionerade egon: Kanske är det i själva verket ni som är lurade? Ni tror att lyckan bor i egentid, egna pengar, egen bil och egen kontroll. Men när tiden är utmätt, hur egen den än var? När solen går ned och du sitter där i din dyrköpta ensamhet med intet kvar att kontrollera än ditt eget samvete. Var det värt det då?