Sommar

Jag tänkte att jag skulle ta tag lite i det här igen, efter en längre semester från bloggandet. Jag har nog haft saker att skriva om, men inte tid, lust eller fokus nog att formulera tankarna till begripliga meningar. Så det fick vara ett tag.

Nu har dock halva sommarlovet gått och jag har sedan åtminstone två veckor tillbaka fasat in mig själv i en ny grundpuls. Går upp vid pass 9.30. Äter frukost. Läser tidning. Tar en kopp kaffe. Kollar på klockan. Inser att det är dags att börja fundera på vad vi ska äta till lunch...

Minst varannan dag ska vi göra lite nytta här hemma, har vi bestämt. Senaste projektet har varit att återerövra vår parkering. Igår blev det klart, hela stora högen med allsköns bråte ivägkörd till tippen och "Gula Faran", vår avställda gula Ford Mondeo, har fått ett bättre liv hos en bilhandlare i Täby.

Så har vi träffat banken också och fått klart för oss att drömmen om ett nytt hus kanske inte är så ouppnåelig som den känts till och från de gångna åren. Nån lyxvilla blir det inte, men å andra sidan tror jag inte att jag skulle klä i lyxvilla, så det gör inget. Ett hus som känns väldigt bra på många sätt (bland annat ekonomiskt) är A-hus villa Basic 182. Med lite justeringar här och där skulle det kunna smälta in som nåt slags ladugårdsliknande här på tomten. Det är dock svårt att göra sig en vettig uppfattning när man bara sett ett hus i ritningsformat, något som fick en överraskande lösning igår. Vi hade tagit bilen på en tur till en sjö inte långt härifrån för ett kvällsdopp (ja, inte bilen då, den fick stå kvar på torra land...) Hur som helst. På vägen hemåt körde vi förbi ett nybyggt hus som var förvillande likt det där Basic 182, så vi körde lite sakta och såg ett par i solen på terassen framför huset. Stannade till och frågade om det möjligen rörde sig om ett Basic-hus? "Javisst", sa de, "kom in och titta!"

30 minuter senare hade vi fått en grundlig rundvandring i ett Basic 152 (samma som "vårt" fast lite kortare), referenser på A-hus säljare och byggteam, samt bekantskap med två mycket trevliga nya grannar som vi absolut ska hitta ursäkter för att bekanta oss mer med. Ibland har man tur.

Slutligen, i detta inte så underfundiga men däremot informativa blogginlägg, kan jag meddela att vi i familjen fått tillökning under sommaren! Hon heter Katla och ligger just nu och spinner i mitt knä. Hon är en lite fulsöt maine coon-hona och alldeles bedårande; svart-, grå- och brunspräcklig med gula markeringar i ansiktet och lite sådär bister uppsyn. Hon är väldigt sällskaplig av sig, vill vara med där vi är hela tiden. Jag har fått vänja mig vid att ha två gula ögon som stirrar på mig när jag går på toa... Hon har annekterat kökssoffan som sitt revir, där har man oftast bra koll på familjen. Varje kväll när vi går och lägger oss, så trippar hon efter upp för trappan. Dock inte för att sova, har vi märkt... Hon måste först rusa runt i sängen i 30-40 minuter och döda alla täcken och kuddar. Hon dyker på dem och morrar, smyger i duntäcket och överraskningsattackerar med 360 graders saltomortaler. Efter att ha avslutat med att promenera några gånger över tidningen/boken/datorn vi underhåller oss med i väntan på att Don Quijote ska ha jagat klart sina väderkvarnar, så somnar hon i en liten hög nere vid fotändan. Ja, hon har charmat upp oss på läktaren helt enkelt, till och med H som alltid hävdat att han inte gillar katter.

Jahapp... Idag ska vi inte göra nån nytta. Det blir en utflykt till Bålsta för att träffa vänner som är på besök från Västergötland den här veckan. Det får nog bli bad för hela slanten, ser ut att bli väder för det.

Snart tillbaka i verkligheten...

Efter några veckor av klassresa, renovering av hyvelbänkar, mammas bröllop, teaterpremiär, betygssättning, städning av teater och så lektionspass däremellan, så börjar jag ana ljuset i slutet av tunneln. Det var för all del rätt ljust i själva tunneln också, men ni fattar...


Teaterprojektet är egentligen värt ett eget inlägg. Om hur varm man blir i hjärtat av att få se hur 40 självkänslor växer parallellt under en vecka. Om hur tonårsgnäll byts till leenden och "Jag kan stanna efteråt och hjälpa till om det behövs!". Om han i sjuan som är så rädd för att uppfattas som "bögig", att hitta honom i sminklogen före föreställning där han med stor koncentration fixar håret på killen i åttan. Han lutar sig bak och granskar sitt verk och säger "Så, nu är du jättefin." Om stunden när alla är sminkade och klara och fördriver tiden till publiksläpp med att bjuda upp varandra till pardans på scen. Epitet som "cool" och "tönt" suddas ut. Jag och kollegan Z filosoferade kring det där när jag skjutsade henne hem efter sista föreställningen: Att det är i de där stunderna Gud bor.


Nåja, igår var jag tillslut ledig hemma med familjen. Vi firade nationaldagen med att städa hela huset. Det är lite bråttom nu, eftersom vi får hem en kattunge två veckor efter midsommar, men ingen tid att vara hemma och städa fram till dess. Ut och segla står på schemat bland annat.


Det är sommarlov snart. Jag lär som vanligt bli lappsjuk första veckorna, men det står fullkomligt klart att en långledighet är behövd. Jag ska börja med att leta rätt på alla tusen saker jag har förlagt på sistone. Sen ska jag öva på att sitta still och läsa en bok utan att få känslan av att jag egentligen borde göra nåt annat. Och så gosa med katten. Det blir bra.

Ny blogg

Mycket att göra betyder glest mellan blogginläggen. Så kan det ju vara from time to time...

Just nu är det husbyggarplaner, teaterprojekt, betygsunderlag, klassresa och trädgårdsstädning som pockar på min uppmärksamhet. Bland annat.

I väntan på tid till eftertanke, så roar jag mig med det lite (men bara lite) mindre tidskrävande nöjet att servera slöjd-idéer till mina elever, bland annat via min nya blogg http://www.slojd-ideer.blogspot.com/

Ta en titt och bli inspirerad vetja! Själv ska jag göra krympburkar (se bilden, från Sätergläntans kursgård) i sommar. Om nån undrade, menar jag...

Det var längesen jag skrev nåt...

Tillvaron har gått på högvarv några veckor och så har även jag. Som vanligt med mig så säger min kropp ifrån när jag inte själv har vett att slå av på takten. I torsdags kväll blev jag således nedslagen av mig själv. Ett migränanfall deluxe, som utan sentimentalitet talade om för mig att jag minsann fick skylla mig själv.

Så nu har jag skyllt mig själv till och från i två dygn och tillslut verkar jag ha fattat vinken, för nu har jag inte behövt fylla på med triptaner (migränmedicin) sen imorse...

Det är rätt bra med migrän av det slaget. Jag riskerar liksom inte att dö i nån stress-relaterad sjukdom. Jag har inte en suck att komma upp i de stress-nivåerna, eftersom jag blir avbruten av en dunkande huvudvärk som tvingar mig att ligga raklång och tänka på ingenting om jag ens försöker bli lite utbränd. Praktiskt.

Igår lyssnade jag på Kristin Hersh för första gången sen gymnasiet. "I think last night, you were driving circles around me..." Nittonhundranittiofyra. Bromma gymnasiums årsboks redaktionslokaler. Vi bar ut soffan på skolgården och satt där och såg solen gå upp. Jag hade lila Dr Martens, trassligt hår och LillManges läderjacka över axlarna. Den luktade cigarettrök och framkallningsvätska.

Några kvarter bort bodde Kalle med de pepparkaksbruna ögonen. Dit kunde man cykla på fem minuter, klättra uppför brandstegen till hans rum på tredje våningen i den jättestora trävillan. I Kalles famn kunde man krypa in och somna en stund när dygnet fått lite för många timmar, men han var alltid svår att nå fram till när han var vaken. Han var med i nån såpa på TV några år senare, men då hade jag sedan länge slutat klättra uppför brandstegen på trevåningsvillan. Jag tror de flyttade. Vart vet jag inte.

Minnena från Bromma doftar tidig vårmorgon och sömnbrist. Vi levde på nätterna. I Pelles källare, där vi målade tennsoldater till tonerna av Sonic Youth. (Undrar vad vi skulle med tennsoldater till...?)

På månskenspromenad i Judarnskogen. Aldrig i tillräckligt varma kläder, vilket gav den perfekta ursäkten för att sätta sig tätt, tätt ihop på parkbänken vid sjöänden. Krypa ihop tills den ena inte gick att skilja från den andre: I en famn, någon i knät, en annan lutad mot mitt bröst, någon att luta sig mot. Alltid nära. Alltid slingra ihop sig till skydd mot... Ja vad var det vi sökte skydd mot?

På trappan till vårt hus stod vi och förundrades över två klart lysande ringar runt månen, men det var före google, så det dröjde många år innan jag fick veta att det kallas "halo". Jag hade önskat att det inte haft något namn. Att det var något som bara fanns just då, just där.

Om jag någon gång faktiskt gick och lade mig på kvällen, så låg det godmorgonpost i brevlådan på morgonen, från någon vilsen själ som gått nattlig promenad förbi mitt fönster, men inte velat väcka mig med grus på rutan. En omsorgsfullt ritad kaffemugg på rutigt papper, en liten dikt om natten, livet, kärleken och ensamheten. Alltid i svart tusch.

Svart tusch, vårmorgon, asfalt, framkallingsvätska. Känslan av våtkall cykelsadel mot tighta jeans och vinden i ansiktet.

Jag måste lyssna oftare på Kristin Hersh.

I think last night you were driving circles around me.