Mina händer har abstinens

Jag byggde ett skåp som bröllopspresent till G&D.

Redan i januari var ritningarna klara och i februari började jag med stommen. Har haft det framme i slöjdsalen sedan dess. Låtit det växa fram under håltimmar och under ett och annat kvällspass, med P1 på radion som sällskap. Sakta har lister målats och monterats, lådfronter skurits till sin rätta form och gångjärn passats in och skruvats fast. Mina händer känner varje del av det där skåpet och jag bar det som om det varit en hundvalp genom säkerhetskontrollen på Arlanda för en och en halv vecka sedan. Lukten av oljefärg och balsamterpentin satt fortfarande i när jag packade upp det i London.

Överlämnade min följeslagare det senaste halvåret åt dess adoptivföräldrar: Bröllopsparet. Som såklart blev jätteglada. (Särskilt mycket gillade de lönnfacket på baksidan, där jag gömt ritningen och den anteckningsbok jag haft med sedan januari och antecknat i varje gång jag gjort något på skåpet.)

Så skildes våra vägar åt. Skåpet står där det ska, där det hela tiden varit menat att stå. Jag blir glad när jag tänker på det; att jag fick ge dem något jag lagt ned lite själ och hjärta i. En kort stund kan jag till och med tillåta mig att fantisera om hur det där skåpet så småningom får gå i arv till deras barnbarn. (Men inte för länge, det blir lite väl... ego.)

Jo, själva huvudet och hjärtat är nöjda. Upprymda till och med. Färdiga med det där skåpet! (Gudarna ska veta att vi haft våra duster och nån gång har jag till och med velat elda upp eländet.)

Men händerna... Mina händer känns tomma. De saknar den där nästan räta vinkeln som ställde till sånt problem när översta listen skulle monteras och det blev en glipa som de fick laga med träspackel. De saknar att blanda oljefärg med balsamterpentin och stryka på i tunna lager. De saknar att borra 2mm hål för tandpetartunna träplugg.

Jag saknar inte skåpet. Men mina händer gör det.

Jag behöver ett nytt hantverksprojekt! Och kanske har jag hittat ett.
Ett företag i USA - Gerstner - gör helt fantastiska men ohemult dyra verktygsväskor i ädelträ.

Lika bra att jag slänger ut länken om någon läsare till äventyrs skulle vara lika nördig som jag: http://www.gerstner.net/

En sån där lyxlåda har jag möjligen råd med om tjugo år, om jag börjar spara nu. Men man kunde ju bygga en själv...? (Och åtminstone halvera väntetiden.)

Ska sätta mig och skissa på en gång tror jag. För händernas skull.

Hemma

Igår vid middagstid satt vi långt nere i Londons bullriga, vinande, susande, skramlande tunnelbana.

Idag vid middagstid satt jag vid vårt oljade furubord och hörde inget annat än fåglarna utanför.

Kontraster, onekligen... Jag sov fram till lunch idag och har knappt fått ett vettigt handtag gjort på hela dagen. Att ställa om huvudet och själen (och öronen!) kräver sitt utrymme.

Det är ganska många som har ringt medan vi varit borta. Vi har ägnat dagen åt att prata i telefon. Pappa ville veta när vi ska hämta grus med hans kärra. En elev som undrar när vi ska ses och repa lite extra i musiksalen på jobbet. Mamma som bara vill veta hur vi haft det i största allmänhet. Vännerna som flyttat till långtbortistan som undrar om vi kan ses. Morbror som pratat in ett halvt meddelande på telefonsvararen och som jag inte fått tag på än, så vad han ville vet jag inte...

Det känns varmt med en blinkande telefonsvarare när man kommer hem. "Blink, blink - det är nån som vet att du finns."

Samtidigt är det något med telefonsamtal som gör mig svettig. Det är ett svårt sätt att kommunicera... Det är ingen monolog, som när man skriver brev och mail. Men det blir ingen fullt fungerande dialog heller. Jag blir liksom stressad av avsaknaden av ansiktsuttryck. Den där lilla fördröjningen mellan att jag säger något och den andre svarar blir ett tomrum som inte går att fylla med något annat än osäker väntan. Och på bråkdelen av en sekund, så hinner en filifjonka* som jag tänka rätt många tankar av typen "Nu tog hon säkert illa upp... Lät jag irriterad när jag sa så där? Är han kanske mitt i maten? Jag stör säkert."

Ingen särskilt charmig egenskap det där att förutsätta att man är fel och ivägen... Tack och lov har jag ett hyfsat välfungerande förnuft som kan hålla koll på mig och om inte ens det räcker så är min sambo ganska bra på att påpeka att "du, om de ringde, så kan det ju betyda att de faktiskt vill prata med dig, har du tänkt på det?"

Ja käre värld... Jag jobbar på det, men telefonsamtal kommer nog aldrig bli min favorit bland kommunikationskanaler.

Appropå svårigheter med mänsklig kommunikation, så fick jag en bok av vännerna i London. "The curios incident of the dog in the night-time" av Mark Haddon. Jaget i boken är femtonårige Christoper Boone, som har Aspergers syndrom. Ett kort utdrag:

"I find people confusing.
This is for two main reasons.
The first main reason is that people do a lot of talking without using any words. Siobhan says that if you raise an eyebrow it can mean lots of different things. It can mean 'I want to do sex with you' and it can also mean 'I think that what you just said was very stupid'."

Om man kan ha favorit-diagnoser så hamnar Aspergers högst upp på min topp-tio-lista. (Tätt följd av Downs syndrom.) Jag hoppas verkligen att vi aldrig hamnar så snett i genteknologin att såna "avvikelser" (i brist på bättre ord) försvinner. Vi skulle ha en mycket fattig och trist värld utan dem.

Ja, sånt där funderar jag på, medan fåglarna kvittrar och telefonsvararen blinkar och min själ ställer om sig till "hemma". Ganska trivsamt. Imorgon ska jag kanske packa upp alla våra väskor och påsar från Englands-veckan. Men bara kanske...



* Filifjonka: person med tendens att alltid tro att något hemskt är mycket nära förestående. Se Tove Janssons "Filifjonkan som trodde på katastrofer". Finns att läsa i novellsamlingen "Det osynliga barnet", vilken över huvud taget är en god investering för vem som helst som tycker att livet och människorna är intressanta företeelser.

London

Jag befinner mig i kvarterspubarnas, tunnelbanepolisernas och de smala tegelhusens hemstad; London.

Man kan inte skriva bokstaver med prickar over pa tangentborden har. Det ser lite skumt ut...

Imorgon gifter sig vannen G, min vapendragare sedan vi fortfarande hade mjolktanderna kvar. Jag ska vara brudtarna och har darfor tillbringat de senaste dagarna med att limma sidenband pa programblad, samt forsokt fa brudens mor att inte komma med goda (men for den redan stressade bruden nagot irriterande) forslag pa hur det ena eller andra skulle kunna goras annolunda om man hade en vecka till pa sig att ordna det...

At middag igar med jattestora svensk-irlandska slakten pa brudens sida, samt brudgummens engelska familj och barndomskamrater. Det ar fascinerande nar manniskor som annars aldrig traffas, plotsligt hamnar i samma rum med mycket och ingenting gemensamt. Jag gillade det pa nat vis. Gillade att sitta dar och se alla udda kombinationer av aunts and cousins and girlfriend-of-brother-of... Se dem forst blygt placera sig i nagot tryggt horn av valbekanta ansikten for att senare trevande leta sig ut i det okanda darborta pa andra sidan bordet. Det finns nagot trostande i att se manniskor av alla aldrar och modeller vara sa lika varandra nar allt kommer omkring.

Nu sitter jag i en tyst lagenhet och vantar pa en bil som ska hamta mig och femtioelva kassar med doftljus, servetter, konfetti och Gud-vet-allt. Vi ska till festlokalen och knyta rosetter, stalla ut bordsplaceringslappar och lite sant jox i nagra timmar. Sedan ar det bara att invanta morgondagen... G:s syster har utlovat champagne och inspelade avsnitt av Sex and the city medan vi vantar. Och det later ju som ett ganska trevligt upplagg!

Nagon tankvard slutklam pa det har inlagget kommer jag inte pa. Men jag har a andra sidan sommarlov, sa jag kan ju skylla pa att delar av huvudet har semester. Eller sa var det de dar tre glasen vin igar kvall...

Ah, well... Over and out.

Amor vincit omnia

Igår gjorde jag en resa bakåt i tiden. Till en plats som format mig till den jag är, bland människor som sett mig växa upp, som har utmanat mina rädslor, komplex och fördomar så många gånger att de nog genom åren sett mig ur de flesta av mina sämre vinklar. Några av dem har jag till och med sårat och gjort besviken. Några av dem har sårat mig. Och allt annat vore märkligt, för sådant är en del av livet. Och vi har delat liv.

Våra fötter har trampat samma stigar, vi känner igen samma dofter, minns samma solnedgångar över en daggvåt fotbollsplan. Våra tankar har landat på samma tegelgolv framför en ständigt föränderlig altartavla av himmel, hav och grönskande träd.

Igår var jag tillbaka där. Fick krama famnar jag saknat, minnas tillsammans, se ansikten som är samma som då, men lite annorlunda, några år äldre. Skrattade, dansade, pratade oss genom natten.

Också käraste vännen kom dit. Bror. Han som jag inte orkade med och med sorg fick lov att släppa greppet om då, för länge sedan. Hade hoppats men inte vågat tro att han skulle dyka upp. Hade bävat för att han skulle göra det.

Grät tillsammans på bryggan. Förundrades över hur lite, annat än tid, som försvunnit mellan oss. Samma, men med annat lugn och mer perspektiv. Ett "kapitel två" i en saga jag trott var över.

Han sjöng "There will come a day when there´ll be no pain, no heartbreaks, miseries or sorrows...", men jag tror inte det. Jag vill inte det.

Det är inte meningen att vi ska leva våra liv smärtfritt. Vi ska utmana varandras rädslor, komplex och fördomar. Smärtfria liv är innehållslösa, känslofattiga liv.

Det är meningen att vi ska älska varandra i nöd och lust.

Sex laxar i en laxask...

... eller i dagens version: tjugotre åttondeklassare i ett torp.

Närmare bestämt tjugotre regnvåta åttondeklassare (och två lärare) i vårt torp här hemma. Jag räknade ut att vi hade ungefär tre kvadratmeter var att röra oss på.

Varje ledig yta i huset fylldes med kortspelande, picknickande, babblande tonåringar. Några passade på att bygga med kaplastavar i barnens rum, andra smulade ned vår dubbelsäng med medhavda mackor och chilinötter. Några tjejer avhandlade något viktigt i viskande samtalston inne på toaletten.

Skratt. Leenden. De annars vanliga attityderna hade en del tappat någonstans på grusvägen från busshållplatsen. Det är nog lättare att släppa greppet om masker och ytor i en gungstol under ett snedtak, än i en lysrörsbelyst skolkorridor...

Och ute regnade det. Och regnade. Och regnade.

Jag stod i köket och hörde regnet på vårt tak blandas med rösterna från de där tjugotre som ska gå på sommarlov imorgon. Tjugotre människor med en fot bland kaplastavarna och en fot i vuxenheten. Stod där länge och bara lyssnade. Kärlek är inget överord att använda i sammanhanget.

Visserligen undrade en sur busschaufför på hemvägen om det var "ett dagis som klivit ombord!?". Men han hade nog en dålig dag, för den där virvelvinden som svepte genom vårt torp idag utan att lämna mer än några smulor i sängen och en leende lärare bakom sig var ett levande exempel på att "dagens ungdom" är en fin titel. Att vara deras lärare är en ynnest större än jag kan sätta ord på dagar som denna.

Kärlek är inget överord i sammanhanget. Det är själva kärnan.

Stor i det lilla, liten i det stora

Tog vägen genom skogen från dagis idag. Två barn som ränner före in i grönskan, en mamma några steg efter. Ingen brådska, vi har ändå missat tidiga bussen hem. Som vännen PM (mannen som inte vet vad bråttom är) sa häromdagen: "Du vet, det bästa med att vara försenad är att då kan man gå med luuugna steg. Man är ju ändå sen!"

Stannar till där mitt på stigen. Lyssnar på ljuden under skira lövtaket. Drar ett andetag mättat med blommor, grönska, jord, liv. När det inte finns mer plats i lungorna att fylla, då tar orden slut. Jag blir stum, lycklig och sorgsen på samma gång. Vill gråta och jubla, rusa rakt in i sommaren men samtidigt lägga mig ned och vara stilla mitt på stigen och smälta in i alltihop.

Ibland är det så överväldigande lätt att vara ett litet korn på den här planeten. Så överväldigande lätt att vara stor som hela världen. Lätt att vara så lycklig att man börjar gråta.

Vid stigens slut; två barn glatt väntande med utblommade maskrosbollar i varje hand. Blåsa maskrosbollar hela vägen hem. Lätta, lätta små fjun som seglar iväg högt ovanför våra huvuden för att landa i någons omsorgsfullt ansade rabatt och bli nya ogräs nästa säsong.

Svårare än så behöver det inte vara idag.