Sköna hem kommer aldrig göra reportage hemma hos oss.

Det finns en värld som kallas den verkliga.

I den världen har vi en grå hallmatta som är full av grus, skor och plastpåsar 350 dagar om året.

I köket trängs havregrynen med den tomma brödkorgen (sånär som på ett centimetertjockt lager smulor i botten) och billiga konserver från Willys. Alltihop on display, eftersom vi valde att sätta in öppna hyllor istället för skåp med luckor. Det blir mera lantlig touch då.

Under snedtaket på övervåningen ligger sambons kläder ovanpå CD-skivorna, eftersom vi inte riktigt har löst garderobsfrågan än. Ovanpå CD-skivorna är i och för sig en ganska bra plats, för då slipper vi få damm på vår närmast kulturminnesmärkta skivsamling. Vi lyssnar aldrig på dem; inte en enda skiva ligger i rätt fodral och dessutom var det ett tag sen någon i hushållet på allvar kände för att rocka loss i pyjamas till Guns´n Roses. (Den uppmärksamme läsaren kan här lägga ihop två och två och konstatera att vi inte köpt skivor sedan Dackefejden. Eller åtminstone inte sedan vi fick barn. Eller om det var sen vi fick internet...?)

I matrummet står vårt två meter långa handgjorda furubord från Järvsö, där vi dagligen klämmer ihop oss och vår middag på den lilla yta vid ena kortänden som inte är belamrad med papper-som-ska-sorteras, verktyg, leksaker och urvuxna barnkläder som väntar på att packas i lådor och ställas i förrådet.

Sista veckan har man fått sitta med benen i en mycket obekväm vinkel varje gång man går på toa, för högen med smutstvätt har vuxit sig så stor att den nu inte bara fyller tvättskåpets samtliga kubikcentimetrar, utan även har börjat inta större delen av golvet framför toaletten.

Men jag har en hemlighet...

Det där är inte den verkliga världen!

Den verkligt verkliga världen är denna: Jag ligger på knä och gräver i det kaos av rötter och hårt packad lerjord som snart ska vara förvandlad till en rabatt av sommarblomster i alla regnbågens färger. Tittar jag snett åt vänster så kan jag nästan se huset som vi ska bygga däruppe bakom hallonlandet så snart vi får banklån. Det är stort och rött och omgärdas av en grusplan åt väster och ett trädäck i söder. Vårt nuvarande hus är om-panelat och nymålat och rymmer både gästrum, verkstad och ett rum för sambons biodlar-grejer. Någonstans på tomten hör jag barnen leka och banne mig om inte den där bruna hunden som kanske heter Chewbacka håller mig sällskap här i mitt rabattgrävande... Nosar lite, viftar på svansen och undrar om vi inte ska gå på skogspromenad snart?

Den verkligt verkliga världen samsas med brödsmulorna och smutstvätten i nuet och vardagen. Kanske nån dag kommer de att vara ett och samma. Men antagligen kommer jag ha hittat nya önskeprojekt att dagdrömma om då. Jag hoppas det.

För det bästa med perfekta hem, där stilleben på hallbord aldrig är dammiga och de färska grönsakerna i skålen på köksön aldrig ruttnar, är ju att man kan drömma om dem. Det bästa med att aldrig vara färdig är att man har något kvar.

Sköna hem kommer aldrig göra reportage hemma hos mig. Men det behövs inte. Jag har redan ett helt bibliotek av inredningsidéer, planlösningar och färgsättningar inne i huvudet. Jag är mitt eget sköna hem.

Nu ska jag dammsuga hallmattan.

Det finns för få oduktiga människor.

Jag har hört det så många gånger att jag oreflekterat gjort det till en sanning: "Det finns för många duktiga flickor!"

Man ska inte vara en duktig flicka. Då är man lurad, utnyttjad och fast i kvinnofällan.

Och det kan för all del stämma att många "duktiga flickor" är det. Lurade och utnyttjade. Av de oduktiga. De som inte orkar anstränga sig, när det finns så duktiga flickor som kan göra jobbet åt dem...

Men hur i hela himmelens namn kan det ha blivit upp till de duktiga flickorna att lösa även det problemet, genom att bli mindre duktiga!?
Vilket ljushuvud var det som kom på att "Hej, vi gör så här: Om ALLA blir lite mer skitstövelaktiga, så blir det rättvist!"
Om de duktiga flickorna lär sig säga "NEJ!" så kommer de inte bli utnyttjade. Hurra.

Hur vore det med lite logik i resonemangen här? Alla som tycker att vår värld lider överflöd på goda gärningar, medmänsklighet och snällhet räcker upp en hand...

Hur vore det om de egoistiska, självtillräckliga och oduktiga människorna skärpte till sig istället?

Hur vore det om de duktiga flickorna kunde få vara de förebilder de faktiskt är?

Tänk er en värld där den så kallade "duktigheten" är norm:
Ensam tant bryter benet och kan inte gå och handla - en armé av duktiga grannar ställer upp och lagar mat åt henne tills hon blir frisk.
Ledsen tonåring orkar inte med skolan - duktiga klasskompisar peppar honom att följa med hem efter skolan och göra matteläxan tillsammans.
Ensamstående pappa får inte ihop det med dagishämtningen - duktiga vänner och släktingar erbjuder sig att hjälpa till.
Bara som exempel.

Och då befinner vi oss ändå bara i ett lokalt perspektiv. Tar vi det dessutom ut i ett globalt sammanhang så får det ju rent Ghandiska proportioner.

Det-finns-för-många-duktiga-flickor-my-ass.
Det finns för få. För få som bryr sig. För få som fattat att glädjen i att ge åt andra är större än glädjen i att ta emot. För få som läste Bamse när de var små...

I veckotidningarna står självförverklingstipsen på kö för att hjälpa oss bli lyckliga: Ta hand om dig själv. Lär dig säga nej. Våga vara ego halleluja amen.

Men jag vill inte ta hand om mig själv och säga nej! Jag vill att vi ska ta hand om varandra. Jag vill att vi ska hjälpas åt att säga ja.
Man blir nämligen inte utbränd och utnyttjad av sina egna "ja". Det är andras "nej" som tär och äter kraft.

Dessutom, alla överdimensionerade egon: Kanske är det i själva verket ni som är lurade? Ni tror att lyckan bor i egentid, egna pengar, egen bil och egen kontroll. Men när tiden är utmätt, hur egen den än var? När solen går ned och du sitter där i din dyrköpta ensamhet med intet kvar att kontrollera än ditt eget samvete. Var det värt det då?

En söndag med Mammon... förlåt Mamman!

Jag tog med barnen till Arninge centrum idag. Eller snarare - barnen tog med mig. Benjamin Wahlgren skulle uppträda med sin stora hit från lilla melodifestivalen: "Hej Sofia". Dottern frågade fem gånger "Är det sant? Är det SANT!?" när vi läste det i tidningen.

Ja, vad gör inte en mor för sina barn...? Arninge grand tour på en ledig solsöndag - så gärna!

Det tog oss två timmar att komma dit, eftersom anslutningsbussen till tåget var sent och vi fick åka världens omväg. Men sonen somnade och dreglade nästan hela vägen på min kjol och dotterns partyhumör skulle inget i världen kunnat rubba, så det var bara jag som var lite grinig.

Klev av i Arninge, med en fläck på kjolen som nog indikerade inkontinensbesvär för den som ville tolka det så. Men barnen var glada.

Sen tillbringade vi några timmar bland varmkorv med ketchup, ansiktsmålning för barnen, glass, ballonger till barnen och sjungande clowner (är det bara jag som är lite rädd för clowner...?). Benjamin Wahlgren sjöng i en hel kvart, men där bara måste man bli lite impad. Vad är han? Tolv år? Och lyckas få en svettig parkering att svänga, ensam på scen med tandglugg och allt. Till och med alla mammor och pappor, undertecknad inräknad, var tvungna att dansa lite på stället. De har onekligen viss begåvning i den där familjen Wahlgren. Naturligtvis föll jag till föga för dotterns önskning att köpa en signerad singel för 20 spänn.

Tiden som återstod fram till vår buss hem tillbringade vi i leksaksaffären. Med kirurgisk noggrannhet granskades innehållet på samtliga hyllor. "Den då, har jag råd med den?" - "Nej, men du kan skriva det på din önskelista!" Båda barnen hade varsin försvarlig hög enkronor med sig från spargrisarna därhemma och handlade glatt upp alla utom en var, som de sparade till tuggummiautomaten utanför.

När vi kom hem tog jag av kjolen med dreggelfläcken och klev i mina smutsigaste jeans och stövlarna från IKEA. Sen klippte jag gräsmattan. Barnens nya leksaker blev liggande i väskan, för de var upptagna med att sjunga "Hej Sofia" med en deodorant som mikrofon och en stekspade till gitarr.

Alla mode-bloggare, reklammakare, produktplacerare, alla ni som försöker få oss att tro att vi kan köpa oss lyckliga: Jag vill inte bli lurad. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred med mina stövlar och min gräsmatta.

Fast... jag önskar mig en ny stekspade i julklapp.

Jaha...

... blogga var det alltså. För det stavas väl med två "g"? Bara en sån sak.
Jag ska ta körkort i sommar har jag tänkt. Och så har jag skaffat en egen blog.
Vart ska detta sluta?
Personlig utveckling på 2000-talet: Börja blogga.

Återkommer när jag har nåt att säga. (Jag ägnar mig idag åt att bära sten från ett ställe till ett annat i vår trädgård. Det finns ju roligare saker att berätta om... Även om Ernst och Martin T och grabbarna har gjort sig en karriär på att intala befolkningen motsatsen.)